| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DOGMATISM dog1matis4m, r. (m. G. Dalin (1871), Wenström o. Jeurling (1891)); best. -en. Anm. Ngn gg, i sht förr, användes ordet i sv. i lat. form. Atterbom i Phosph. 1811, s. 61. Reuterdahl Inl. t. theol. 95 (1837). G. Dalin (1871).
jfr TROSDOGMATISM.
1) [jfr motsv. anv. i eng.] i sht teol. i dogmer formulerad l. stelnad religion, religiositet som består i obetingadt hyllande af dogmer, obetingad o. ovillkorlig anslutning till en religionsläras dogmer. Stel, torr dogmatism. Det i christendomens första århundraden friska och rörliga lifvet hade öfvergått till en temligen stel dogmatismus. Reuterdahl Inl. t. theol. 95 (1837). Äfven Islam har sin ortodoxi och sitt kätteri, sin dogmatism och rationalism. Lindberg Hârûn Arraschîd 14 (1900). Det fria tänkandets kamp mot medeltidens dogmatism. Schück Medelt. kult. hist. 75 (1907).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] i allm.: riktning l. åskådning osv. som tager sitt uttryck i dogmer; dogmatisk filosofi l. framställning l. åskådning o. d. B. Höijer i Litt.-tidn. 1795, s. 264. Den Platoniske Sokrates har lösslitit sig från all tradition och dogmatism, och förkastar .. gudamytherna. Palmblad Fornk. 1: 348 (1844); jfr 1. Ribbing Philos. hist. 13 (1864; se under DOGMATISK 2 b). De abstrakta metoderna (i språkundervisningen) medföra öfverdrifvet mycket utanlexor och med tiden böjelse för en ytlig och tvärsäker vetenskaplig dogmatism. A. Drake i Verdandi 1888, s. 214. — särsk.
a) filos.
α) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] filosofisk åsikt enl. hvilken vetande om det varandes väsen är möjligt, positiv filosofi; motsatt SKEPTICISM o. EMPIRISM. Den mäst öfverdrifna Scepticisme, eller .. en på spitsfundigheter stödd Dogmatisme, hvilka bägge .. hafva det enda felet, at det sanna och rätta ligger emellan bägge. Boëthius Stycken om philos. 38 (1794). Boström 2: 201 (1840). Ribbing Philos. hist. 15 (1864).
β) [jfr motsv. anv. i t.] filosofisk åsikt som antager möjligheten af en kunskap om det varandes väsen utan att dessförinnan hafva undersökt själfva den mänskliga kunskapsförmågan; särsk. om all filosofi före Kant, såväl dogmatism i vidsträckt bemärkelse som skepticism; motsatt KRITICISM; jfr DOGMATISK 2 b β, DOGMATIKER 2 a β. B. Höijer i Litt.-tidn. 1795, s. 264. Grubbe Filos. ordl. (c. 1840). Ahnfelt Etik. 1: 36 (1890).
b) i medicinens historia: benämning på den riktning inom läkekonsten som stöder sig på o. utgår ifrån aprioriska doktriner om organismens o. sjukdomarnas natur; motsatt EMPIRISM. Så vacklande är likväl mänskliga naturen, at Dogmatismens häftigaste motståndare begagna sig imedlertid af densamma stundeligen, .. och jag inbillar mig at en blott empiricus lärer lika sällan finnas ibland Män af förstånd och lärdom, som Atheist ibland Philosopherna. Chr. Carlander i Vet.-handl. f. läk. I. 3: 27 (1794).
Spalt D 1879 band 7, 1920