Publicerad 1920   Lämna synpunkter
DOMDERA domde4ra, äfv. dωm-, i Sveal. äfv. -e3ra2 (— ∪ ∪ i vers J. Rudhelius), v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(dam- J. Rudhelius (1662) i 2 Saml. 35: 221 (: Damderar). domendera Melander I arbetströja 231 (1917; i bygdemålsfärgadt spr.))
Etymologi
[sv. dial. dom(e)-dera, dåm(e)dera, dumdera, damdera, äfv. danndera, dunndera, domelera, uppföra sig stolt, gå o. slå dank, spatsera, vilja vara öfversittare, ”bullra, dundra, stårma mäd någått” (Hof Dial. vestrog. 108 (1772)), väsnas, banna, träta o. svärja, ryta; sannol. folkliga ombildningar af DOMINERA I 2 under inflytande särsk. af verb som KOMMENDERA (jfr sv. dial. komdera) o. DUNDRA, hvilket senare verb äfv. synes ha påverkat ordet i bet.-afs.; jfr sv. dial. (Skåne) dominera, skrika o. svärja, dan. o. nor. dominere, uppträda barskt, nt. domineeren, rasa, väsnas, tala i befallande ton. Formerna på dam- o. dann- äro möjl. att förklara ur anslutning till DAMMA, v.1 (se d. o. II 1 e β), samt sv. dial. dandra, dundra (se DANDRA)]
(hvard.)
1) (på ett skräflande sätt) ge anvisningar; skräfla; förr äfv. allmännare: hofvera, spela herre, vara kaxig. (Sedan själfva vigselceremonien är öfver) prestaven nu kiäcker / Damderar modigt lånsam i gång för fucktige rätter / Som sätz tätt uti radh upå finest dukade borden. J. Rudhelius (1662) i 2 Saml. 35: 221. Bör den ej nöjd hos oss domdera, / Som får just som han vill grassera, / Med Doroté en Mö så hel? C. I. Hallman 44 (1775); jfr ex. från 1666 under DOMINERA I 2. Detta säger han, som aldrig i sitt lif gjort ett arbete, utan bara gått och domderat och mönstrat. Strindberg Gill. 26 (1880). Ja si, att lägga på grisar när man inte har mjölk i lagårn, si det var då rakt inte värdt, domderade Carlsson. Dens. Hems. 31 (1887).
2) storma; väsnas, föra oljud, gorma; dundra, ryta; vara ovettig, skälla. Jag ska skjuta .. / Så hund skall tjuta .. / Och Domdera oribelt. C. I. Hallman 298 (1778). Ack! Hur jag skall domdera och skamfera ner honom, så han intet skall blifva värdig två styfver. Envallsson Kopparsl. 60 (1781). (Han) svor och domderade, hofverade med armarna, kallade .. (prästerna) ideligen ’de förb. … svartrockarna’. Dahlgren 1 Ransäter 277 (cit. fr. c. 1843). Fubbla inte, domderade Erkki. Arkadius Pakkala Tjärk. 126 (1895). Hästen .. vägrade gå ett steg vidare. Jag slog och domderade, steg af och försökte leda honom, men förgäfves. Engström Åt Häckl. 152 (1913). — särsk. med prep. om l. öfver. Farmor domderade regelbundet (vid söndagsfrukosten) om förmätna ungar, som icke behagade förtära Guds goda gåfvor. Öman Ungd. 46 (1889). Ett beständigt dundrande och domderande öfver tidens fulhet, smakens förfall. Levertin 11: 123 (1906).

 

Spalt D 1931 band 7, 1920

Webbansvarig