Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRIFTA drif3ta2, v. -ade.
Ordformer
(dreftande, p. pr. E. Hemberg (se 1))
Etymologi
[i bet. 1, 2 afledn. af DRIFT l. intensivbildning till det svaga rotstadiet af DRIFVA, v.2 Bet. 3 har man ansett ss. ett särsk. ord (se DRYFTA). Jfr sv. dial. drefta, dröfta, d. drifte, vanna (säd), drøfte, diskutera, nor. dial. drifta, syssla]
1) (hvard., föga br.) stryka omkring, drifva omkring (jfr DRIFVA, v.2 17). The .., som fara och drijffta her vm kringh i landett. GR 13: 19 (1540). Mången ”dreftande”, fårbitande hund har blifvit spårad som varg. E. Hemberg i BiblJäg. 4: 211 (1897). — jfr VÅLD-DRIFTAD.
2) (knappast br.) drifva gäck (jfr DRIFVA, v.2 46). Hahnsson (1888; betecknadt ss. familjärt).
3) dryfta.
a) (†) = DRYFTA 1? (Sv.) Drifta .. (t.) geschwinde und stark treiben. Möller (1790). Heinrich (1814). jfr Botin SvSpr. 104 (1777), där drifta uppräknas bland frekventativa verb.
b) (föga br.) = DRYFTA 2, afhandla, diskutera. Vid middagen driftades utterhistorien vidare. FrSkog. 155 (1892).

 

Spalt D 2124 band 7, 1922

Webbansvarig