Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DYMLING dym3liŋ2, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-öm- Spegel (1712), VGR 1768, Verif. s. 378. -um- ÅgerupArk. Bouppt. 1761. -im- Murenius AV 164 (1647), TT 1885, s. 37. -mbl- Linc., Kalm Resa 2: 502 (1756); -ml- Serenius (1734; under spike) osv.)
Etymologi
[jfr ä. d. dimling, domling, dymling, d. dumling; afledn. till DYMMEL]
(i sht förr o. i fackspr.) (rund) pinne l. plugg af trä som drifves in i hål som borrats i olika stycken trävirke (t. ex. tvenne stockar) o. hvarigenom dessa fogas samman med hvarandra; stundom äfv. om dubb af järn hvarigenom t. ex. stenar på liknande sätt sammanfogas. Linc. (1640; under confibula). Bjelkarna i närliggande hvarf förenas med hvarandra genom dymlingar, som på vissa afstånd indrifvas i bjelkarna hälften i hvarje. Hazelius Bef. 92 (1857). Utborrningen af hålen för de ”dymlingar”, hvilka skola förena (hjul-)lötarna med hvarandra. 2UB 8: 60 (1900). — jfr EK-, JÄRN-DYMLING m. fl.
Ssgr: A (föga br.): DYMLING-BORR, -NAFVARE, se B.
B: DYMLINGS-BORR. (dymling- BoupptRasbo) BoupptRasbo 1825. En dymlingsborr, för att borra för dymlingarne, som sammanbinda laggarne med hvarandra. LfF 1840, s. 179. —
-NAFVARE, r. l. m. (dymling- BoupptRasbo) jfr -BORR. BoupptRasbo 1772.

 

Spalt D 2434 band 7, 1923

Webbansvarig