Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DYMMEL dym4el, m.; best. -n l. -en.
II.
1) i ssgr, för att beteckna veckan före påsk l. del af denna.
2) (numera bl. i starkt dialektfärgadt språk) elliptiskt för DYMMEL-VECKA l. DYMMEL-DAGAR. FolklEtnogrStud. 1: 258 (i handl. fr. 1691). När Dymmeln gick in (på middagen Dymmel-Onsdag), iakttogo de gamla att sätta ärje-kroken i jorden och sätta stål eller egg-jern i sädes-skäppan, för att trollen inte skulle ha makt att stjäla bort sädessäden. Hyltén-Cavallius Vär. 2: II (1868). Ruskig dymmel och kall vår göra ett fullgodt år. 4GbgVSH V—VI. 4: 84 (1903; upptecknadt fr. Västergötl.).
B: (I) DYMMEL-BJÄLKE. (föga br.) timmerm. (Genom dymlingar) sammanfogade bjelkar kallar man dymlade eller Dymmelbjelkar. Stål Byggn. 1: 284 (1834). —
-MÅNDAG. (†) Veckan före påsk kallades (för 50 år sedan) dymmelveckan, den stumma veckan. .. Dagarnas namn voro dymmelmåndag, fettisdag, askonsdag (osv.). SkånAB 1909, nr 82 A, s. 4. —
-ONSDAG1040 l. —32. (numera i sht i historisk framställning l. i vissa landsändar) namn på onsdagen veckan före påsk. På Dymmel Onsdagz Affton. FolklEtnogrStud. 1: 256 (i handl. fr. 1724; möjl. ssg). Det var dymmelonsdag och kyrkklockorna hängde stumma med bunden kläpp. Heidenstam Folkung. 2: 1 (1907). —
-ONSDAGS-KÄRING. (†) Lik en Dömmel-Onsdags käring, som oförnuftigt tros hvina i mörkret bland oss på quastkäpp och ugnsraka. SvMerc. 1765, s. 254. —
-VECKA(N). (-mble- Tegel G1 1: 198 (1622), ConsEcclAboP 388 (1660)) [fsv. dymbilvika] (numera i sht i historisk framställning l. dialektfärgadt språk) namn på veckan före påsk, påskveckan; stundom åsyftande bl. senare delen af den från o. med ”dymmelonsdag”. GR 5: 72 (1528). LPetri KO 8 a (1571). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 179 (1863).
Spalt D 2434 band 7, 1923