| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DÄMPA däm3pa2, v.2 -ade (Schroderus Os. 2: 427 (1635) osv.) ((†) pr. ind. sg. -er Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668), Dalin Arg. 2: nr 11, s. 4 (1734). imper. dämp Wivallius Dikt. 106 (c. 1642). sup. -t Schroderus Liv. 420 (1626), Swedenborg RebNat. 3: 306 (1718). p. pf. n. -t PJGothus SavonarolaSyndSp. D 6 a (1593)).
1) [eg.: komma (eld) att ryka] med afs. på eld o. d.: kväfva; släcka; äfv. i bild; numera bl. (jfr 3): få bukt med, hindra från att blossa upp l. att gripa ytterligare omkring sig, hämma; stundom abs. Släckie wij sielf wår Eld, och dämpa det andlige Liuset. Stiernhielm Herc. 373 (1648, 1668). Flammar det upp eller blir det för mycket drag i glöden (vid tjärbränning), måste man genast dämpa med torf. TurÅ 1907, s. 414.
2) (†) allmännare l. bildl.: komma (ngt) att upphöra l. att förlora sin kraft, kväfva, undertrycka, tillintetgöra, krossa, nedslå, kufva; göra (ngt) om intet. GR 17: 640 (1545). Lät hans onda vpsåt dämpat warda. Hb. 1693, s. 219. Jesus hafver för mig kämpat / Och hans (näml. satans) makt för evigt dämpat. Ps. 1819, 179: 2. — jfr NED-DÄMPA. — särsk.
b) [jfr motsv. anv. af DÖFVA o. DÖDA] (†) i uttr. dämpa skott o. d., (gm magiska medel) förtaga verkan af skott o. d. HH 20: 287 (c. 1640).
c) med afs. på person: kufva; tillintetgöra; oskadliggöra; tukta, kväsa. Petreius Beskr. 2: 242 (1614). (Adeln bör anse som) plicht och skyllighet sådane Spyflugor (som Messenierna) att dämpa och wedergöra. RARP 4: 583 (1651). (Gud) gifwe nu Eders Maij:t lyckia at kunna dempa fienderna. KKD 11: 114 (1715). — jfr FÖR-DÄMPA.
3) lägga en hämsko på (ngt); komma att behärska (ngt), tygla, hålla i styr; minska styrkan l. våldsamheten l. lifligheten osv. hos (ngt), mildra, moderera, stilla, lugna; äfv. i p. pf. i adjektivisk anv. Båten stötte mot stranden med en dämpad stöt. Stilla och dempe vplopet. Chesnecopherus Skäl O 1 a (i handl. fr. 1587); möjl. till 2. Taga lifvet af en siuk för att dämpa febren. Lagerbring 1Hist. 3: 783 (1773). Partiernas strid var för tillfället dämpad af den starka konungamakten. SvH 6: 226 (1905). — jfr FÖR-, NED-DÄMPA. — särsk.
a) fys. i fråga om pendelrörelse l. elektriska l. magnetiska svängningar: sakta, hämma; särsk. i fråga om galvanometernåls rörelse. TT 1890, s. 168. Pendlarna (i seismometern) borde vara försedda med magnetisk dämpning. Fennia XXIX. 1: 179 (1911).
b) [möjl. utgående från bet. 2] med afs. på flygsand l. damm: komma att blifva liggande l. att icke yra; hämma. Linné Öl. 139 (1745). Regnet hade dämpat landsvägsdammet. Solnedg. 3: 320 (1912). — jfr FLYGSANDS-DÄMPNING.
c) [möjl. utgående från bet. 2] sjöt. i uttr. dämpa segel, vid bärgning förhindra segel att slå l. piska, bringa vinden ur segel. Ekelöf Skeppsm. 70 (1881).
d) tekn. i uttr. dämpa krut, gm vissa tillsatser nedsätta explosionstemperaturen hos krut. 2NF 15: 111 (1911).
4) [specialanv. af 2 o. 3] i fråga om begär, känsla, sinnesförfattning, liflighet i uppträdande o. d.: återhålla, tygla; bringa till ro, afkyla, svala af; förr äfv.: undertrycka, förkväfva; ofta i p. pf. i adjektivisk anv.: behärskad, stillsam. Dämpa din ifver, din vrede! Det hade kommit ngt dämpadt öfver henne. Jw meera kötet i thetta lijffuet vnderkuffuat, dämpt och dödat warder (osv.). PJGothus Savonarola SyndSp. D 6 a (1593). Dämpa sin munterhet. Celsius PVetA 1768, s. 24. En underrättelse .., som ytterligare dämpade Gustaf III:s krigiska stämning. Odhner G3 2: 286 (1896). jfr HÖGMODS-DÄMPANDE. — särsk. (mindre br.) med personobj.: stilla, lugna; göra stillsam; äfv. refl. Emporagrius LTorstenson 180 (1651). Jag var .. en ostyrig herre ända till mitt tionde år: därefter dämpade jag mig någotsånär. Almqvist TreFr. 1: 6 (1842). En skola, der man framför allt lägger an på att dämpa barnen. Verd. 1885, s. 315.
5) [specialanv. af 2] i fråga om sinnesintryck.
a) i fråga om hörselintryck: komma (ngt) att höras svagt l. svagare; återhålla l. förtaga l. minska den fulla l. normala ljudstyrkan i (ngt); vanl. i p. pf. i adjektivisk anv.: undertryckt, svag, låg, dof. Tala med dämpad röst. E har (stundom i italienskan) .. Ett mera dämpadt, och tillslutet (ljud). Lindströmer ItGr. 2 (1803). Men från rote till rote en hviskning lopp, / Man hörde ett dämpadt knot. Runeberg 2: 78 (1848). — jfr LJUD-DÄMPANDE. — särsk.
α) i fråga om musikinstrument. UB 2: 494 (1873). Å pianon blir tonen dämpad eller nedtystad medelst af filt, läder eller ylle betäckta klaffar, hvilka lägga sig på strängarna. NF 4: 70 (1880).
β) med. i fråga om det förhållande att vid minskad lufthalt i de under kroppsytan liggande organen l. väfnaderna perkussionsljud framträder annorlunda (väsentligen med mindre styrka) än normalt vid samma styrka af perkussionsanslaget; ss. vbalsbst. samt i p. pf. i adjektivisk anv. Dämpning .. å lungan. SD 1899, nr 562, s. 5. Petersson FysUnders. 55 (1908). — jfr HJÄRT-, LEFVER-, MJÄLT-, NJUR-DÄMPNING m. fl.
b) i fråga om synintryck: komma (en färg, ett sken o. d.) att göra ett lugnt l. lugnare intryck på synnerverna, göra mindre ”grell” l. skrikande; vanl. i p. pf. i adjektivisk anv.: måttfull, diskret. En dämpad dager. Stiernstolpe DQ 3: 252 (1818). En mild och dämpad färg. Eichhorn KonstH 154 (1881). Bladens ljusgröna, dämpade grönska. Strindberg Blomst. 4 (1888).
4) fotogr. till 5 b: komma (ngt) att framträda mindre skarpt (på en fotografisk afbildning). NordTFotogr. 1917, s. 4.
(3 a) -RULLE. kring en kärna af järn lindad rulle af koppartråd som, inkopplad i en elektrisk ledning, åstadkommer ett induktivt motstånd. JernkA 1901, s. 48. —
(5 a β) -OMRÅDE~020, äfv. ~200.
Spalt D 2511 band 7, 1923