| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
1) (numera föga br.; jfr dock b) (med handen l. ngt i densamma fasthållet föremål upprepade ggr) slå hårdt (på l. emot ngt), bulta, hamra. (De) dengde och klappade lenge på stuffudöören. Murenius AV 65 (1640). Om man dängde emot .. (masugnspipan) med ett spett, brast (glasyren). JernkA 1854, s. 87. — särsk.
a) (†) i uttr. dänga sig för sitt bröst o. d. Hoon med häfftigt skrij / Sig dängde för sitt bröst. AWollimhaus Vitt. 14 (1672). Brenner Pijn. 100 (1727).
b) (fullt br. i bygdemålsfärgadt spr. i vissa trakter) i fråga om beredning af lin, hampa o. d. Ett 8 eller 9 års barn kunde under denna hammaren bulta, dänga eller klappa 13, 14, 15 Rökar om dagen. Broman HelsB 136 (1733). Arenander Lin. 44 (1910).
2) (numera bl. starkt hvard.) i fråga om kroppslig misshandel: slå, prygla; gifva stryk, klå upp. Slåår och denger eller ock hugger sin tienare. LPetri Mandr. B 6 b (1562). Somlige (martyrer) blefwo slagne och dängde medh Staffrar och Blykolfwar. Schroderus Os. 1: 225 (1635). Han dängde er sönder och samman. Bellman 6: 146 (c. 1780). Fröding NDikt. 42 (1894). — jfr BLÅ-DÄNGA.
3) (†) intr.: bulta, dunka; vanl. om hjärta. Mitt hierta denger j minom kropp, ty iagh är vpfylt medh stoor bitterheet. Klag. 1: 20 (Bib. 1541). Känn, huru pulsen slår och hjertat i mig dänger. Bellman 2: 147 (1783). — om böld. Samma bölder werkia och dengia, medh stoor heta och rodna. BOlavi 187 a (1578).
4) (hvard.) hängande resp. utan styrsel röra sig fram o. tillbaka l. hit o. dit, dingla, slänga. Ränseln dinglade och dängde på ryggen. Bellman 5: 15 (c. 1775). Malvina .. hade i sitt sätt fått någonting slängande och dängande, som hänryckte honom. Benedictsson Ber. 185 (c. 1885). En (skenande) häst med en bryggarkärra dängande efter sig. Sandberg GHusH 28 (1897).
5) förflytta sig (med stora steg l. våldsam fart l. utan mål); springa, ränna; färdas hit o. dit, flacka. Jag .. vill inte dänga kring gatorna som en dragon. Blanche FlStadsg. 476 (1847). Dänga kring land och rike. Topelius Fält. 4: 576 (1864). (Jackson ser) en ramsvart jätte komma dängande på skidor rakt från nordpolen. Hedin Pol 2: 558 (1911).
6) (hvard.) med häftighet l. kraft (så att det dånar) köra (ngn l. ngt i l. mot ngt) l. anbringa (ngn l. ngt ngnstädes); slå, slunga, kasta, slänga; äfv. intr.: våldsamt köra l. kastas l. slungas l. slängas (i l. mot ngt). Dänga näfven i bordet. Dänga på hufvudet i backen. Choræus Bref 17 (1799). Är du galen, menniska! .. skrek Schonkel, dängande hatten i disken så att kullen lossnade. Blanche Våln. 589 (1847). Men ingenting gick ändå upp mot dricksglasen, som klirrade så trevligt, då man dängde dem i väggen. Grimberg SvFolk. 2: 537 (1914). — (†) gifva (ngt) en stöt (så att det far i väg), slänga. (Skeppet) Drefs vp och ned, blef dängt, och slängt; ryckt til och frå. Stiernhielm Jub. 39 (1644, 1668).
7) (hvard.) åstadkomma l. frambringa oljud, slamra, smälla; handskas ovarsamt o. bullrande (med ngt). Dörrarna dängde och slogo; jfr 4. Dänga i dörrarna. Björkman (1889). Låt bli att dänga med potatiskastrullen på det där viset. Tror du inte den kan gå sönder ändå. Sandberg GHusH 4 (1897). — (†) dåna. Jag vaknade deraf att storklockorna dängde i stadens torn. Blanche Band. 294 (1848).
DÄNGA FRAM10 4. till 6: slänga fram. Vi sågo passagerarne trängas omkring en disk, der den ena kappsäcken efter den andra dängdes fram och försvann. Topelius Vint. I. 2: 180 (1862, 1880). —
DÄNGA I10 4. till 6: (med kraft) drifva (ngt) i (ngt); äfv. i fråga om ofrivillig rörelse. Hon kom på näsan i smutsen och dängde näfvarna i framför sig, så att det skvatt om det. Hülphers Ångermanl. 47 (1900). —
DÄNGA IGEN10 04. med häftighet slå igen (en dörr); jfr DÄNGA, v. 6 o. 7. (Hon) slängde upp barnkammardörren .. och dängde igen den med den vanliga skrällen. Beskow SvBarn 97 (1896). —
DÄNGA I VÄG10 0 4. till 5: sätta i väg. Dalin (1850). Man tycker, att hela tåget dänger i väg utför av sin egen tyngd. Hedin Pol 2: 334 (1911). —
DÄNGA PÅ10 4. slå tätt o. häftigt; damma på, prygla, klå på; äfv. i bild.; jfr DÄNGA, v. 1 o. 2. Haartman Salonius 54 (1730). Dänga på en. Widegren (1788). Somliga dänga på med den stora huggpampen. VerdS 196: 19 (1913). —
DÄNGA TILL10 4. slå till, damma till; jfr DÄNGA, v. 1 o. 2. Jagh dänger .. til medh thenne Stafwer. Brasck Apg. I 3 b (1648). När hon dänger till honom med sina flicknävar, vrålar han av förtjusning. Koch Arb. 149 (1912). —
DÄNGA UPP OCH NED. (†) till 6 slutet. Fast än .. (skeppet) dängs och stötes / I wågen upp och nid (osv.). FoU 20: 385 (i handl. fr. 1676). —
DÄNGA ÅSTAD10 04 l. STAD4. = DÄNGA I VÄG. Blanche Våln. 306 (1847). (Jag) dängde åstad med snälltågsfart. Quennerstedt Smål. 64 (1891).
(1 b) -STEN. (i bygdemålsfärgadt spr.) (Linet lägges) på den i bastusvalen belägna ”dängstenen” och bearbetas af den med refflor försedda ”linklubban”. Arenander Lin 44 (1910).
B (†): (1 b) DÄNGE-HAMMARE. 8 stycken Dängehamrar, med hvilka skäfven ifrån det torkade Linet utbultas. Lenæus Delsbo 24 (1764).
Spalt D 2514 band 7, 1923