| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
EFTERSJUNGA äf3ter~ʃuŋ2a, v. -er, -sjöng, -sjöngo, -sjungit, -sjungen; se för övr. SJUNGA. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr EFTERSÅNG.
— jfr SJUNGA EFTER.
1) [till EFTER- 11 c; jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (föga br. utom ss. vbalsbst. -ning) sjunga efter (ngt som sjungits l. spelats av en annan); särsk.: ur minnet återgiva (en melodi o. d.), sjunga efter gehör. Han (har) efftersunget denne så kallade Sochnewijsa. Rääf Ydre 3: 249 (i handl. fr. 1695). Om en melodi eller del deraf uppfattas med gehörets hjelp .. samt medelst rösten återgifves, kallas detta gehörsång (minnessång, eftersjungning). Svensson Sångmet. 5 (1889). Utan den minsta musikaliska bildning kunde han .. eftersjunga och spela de allra flesta melodier. SD(L) 1898, nr 404, s. 4.
2) [till EFTER- 5 b] (föga br.) om ton o. d.: fortsätta att ljuda (med en svagare klang), sedan tonbildningen upphört; jfr EFTERKLINGA 1. Tonen försvinner icke straxt då (orgel-)piporna upphöra att ljuda, utan ett efterljud, ett eftersjungande låter höra sig i kyrkan. Drake Töpfer 255 (1850).
Spalt E 213 band 7, 1918