| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
EGENSKAP e3gen~ska2p, r. l. m. ((†) n. P. P. Gothus Underv. T 7 b (1590), Hiärne 2 Anl. 199 (1706)); best. -en (ss. n. -et Hiärne 2 Anl. 199 (1706)); pl. -er (ss. n. = Carl IX Bevijs C 1 b (1604: båden egenskapen)).
1) [jfr motsv. anv. i holl. o. ä. t.] (†) egendom (se d. o. I 2). Huru (Sverge) .. uthaf thes förderfvares våldh och tyranij .. igen (måtte) blifva förlossat och til sine förre frijheter, egenskafft och kraft restituerat. G. I:s reg. 29: 536 (1560). (Kättaren) Antonius Dominicus .. (dömdes till) sin Egenskaps Förwärkande. Schroderus Osiander III. 2: 85 (1635). Preutz Kempis 348 (1675).
2) [jfr motsv. anv. i ä. d., ä. holl. o. ä. t., ävensom fr. qualité o. lat. proprietas] (numera knappast br. utom i a, b, c) beskaffenhet, art, väsen, natur; egenart; förr ofta i förb. art och egenskap, natur och egenskap o. d. RA 1: 285 (1540). Hwad tro är, och hwad hon för een art och eghenskap haffuer. L. Petri 2 Post. 288 a (1555). Allehande Diurs natur och äghenskap. Lælius Bünting Mynt o. mått 34 (1588). Eek .. af .. (mycket) fast och hårdh egenskap. RARP 4: 131 (1647). Snillets egenskap är, att med kall eftertanke skapa, hjertats egenskap åter att hysa eldiga känslor. Höpken i 1 SAH 1: 46 (1786). Allvar, kraft och öppenhet är den Svenska folkvisans egenskap. Rydqvist i SAH 12: 372 (1827). — särsk.
a) (i sht i skriftspr., fullt br.) i uttr. (ngts) egenskap av (ngt) l. att vara (ngt) o. d., (ngts) beskaffenhet l. natur av (att vara det l. det); ofta med förbleknande bet.: förhållande(t) att ngt är (det l. det). Desse talesätt (ha) .. förlorat all egenskap af bild. Ödmann Str. förs. II. 2: 113 (1803). Sveriges egenskap att vara folkslagens verkstad och vagga var för Olaus Petri ingen trosartikel. Svedelius i SAH 49: 155 (1873). Palataliteten eller egenskapen af affrikata. Friesen Vår älsta hds. på fsv. 14 (1904).
b) [efter fr. en qualité de soldat o. d.; jfr t. in der eigenschaft als] (i sht i skriftspr., fullt br.) i uttr. i (förr äv. under) egenskap (av det l. det) o. d.; urspr. o. eg. i fråga om person: i l. med l. i kraft av osv. (sin) ställning l. värdighet o. d. ss. (det l. det); ofta emellertid med förbleknad bet. o. äv. om annat än person: såsom (det l. det). Under egenskap af värderingsmän instälde sig .. D. och .. L. Bouppteckn. fr. Växiö 1808. I hvad egenskap bor din elev på Stafsjö? Almqvist Drottn. j. 294 (1834). (Varje religion innehåller) i sin egenskap af religion .. något .., som röjer vårt slägtes höga ursprung och mål. Fehr Underv. 2 (1894). Ryska legationen förestås .. af .. baron S. i egenskap af chargé d’affaires. PT 1909, nr 173 A, s. 2.
c) (i skriftspr., mindre br.) i uttr. vara av egenskap att, vara av den natur l. beskaffenhet l. sådan att, vara ägnad att. (Skickelser som) äro af egenskap att väcka folket till handling. Fahlcrantz 5: 220 (1850, 1865). Var en fråga .. af egenskap att ej kunna förfalla, gick den till afgörande i ”förstärkt utskott”. Hildebrand Statsförf. 621 (1896).
3) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.; jfr äv. fr. qualité o. lat. proprietas] förhållande(t) att vara i ngt visst avs. på ngt visst sätt beskaffad, (utmärkande) drag som tillkommer ngn l. ngt l. som utgör del av ngns l. ngts väsen, (karaktärs)drag, kännetecken, kvalitet. Goda, dåliga, nyttiga, skadliga, yttre, inre, andliga, kroppsliga egenskaper. Fasta kroppars, vätskors, gasers (allmänna) egenskaper. Grundämnenas (kemiska) egenskaper. Tjänsteinnehavarens personliga egenskaper äro i detta fall av stor vikt. (Kristi) lekamen .. hafwer haft alla egenskafter som en menniskeligh lekamen, allene synden vndentagendes. Carl IX Bevijs A 2 b (1604). Gudz egenskaper. Emporagrius Cat. B 5 b (1669). Alla plantor hafva den egenskapen, at de draga til sig, antingen väder, jord eller vatn. Serenius Eng. åkerm. 134 (1727). Fostringen skänker ej egenskaper, hvilkas anlag himlen förnekat. Wallin Vitt. 2: 316 (1811). Egenskaperna (hos djuren) nedärfvas endast såsom anlag. Tidskr. f. landtm. 1900, s. 461. — jfr FOLK-, FUNDAMENTAL-, GENTLEMANNA-, GRUND-, HUVUD-, HÄRSKAR(E)-, KROPPS-, LEDAR(E)-, LYNNES-, NATUR-, RAS-, REGENT-, SJÄLS-, SOLDAT-, STATSMANNA-, ÄMBETSMANNA-EGENSKAP m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i ä. holl.] (†) (för ngn l. ngt utmärkande l. ngn l. ngt uteslutande tillhörig) egenhet, egendomlighet; särmärke; åtskillnad. Liturg. 57 a (1576). Om Gudz egenskaper medhdeles Mandommen (hos Kristus), kunde man them icke kalle egenskaper, vthan gemeenskaper. Carl IX Svar C 4 b (1606). Egenskap vthi språåk, eget wijs eller sätt til at tala. Lex. Linc. (1640; under dialectus); jfr IDIOTISM. (Lärjungarna skola) genom en stadig (dvs. ständig) Wahna (att tala latin) .. thesz bättre fatta det Språketz Egenskaper. Skolordn. 1693, s. A 4 a.
b) filos. dels om bestämning hos ett ting i motsats till tinget självt; dels (mindre br.) särsk. om väsentlig(t) l. nödvändig(t) bestämning l. kännetecken hos ett begrepp, attribut (i motsats till oväsentlig l. tillfällig bestämning, modus). Tillfälliga egenskaper. Nödvändiga l. väsentliga egenskaper. Primära egenskaper (som tillkomma tinget självt), sekundära l. subjektiva egenskaper (som finnas bl. i vår uppfattning av tinget). Alt thet, som beständigt kommer en ting til, varder begripit under namn af Egenskaper. Triewald Förel. 1: 25 (1728, 1735). Väsendtligt .. eller nödvändigt .. (kännetecken), d. ä. Egenskapen. Afzelius Log. 10 (1859). Hvarje serskildt tankeföremål tänkes .. antingen .. såsom Ting .. eller .. såsom Egenskap. Rein Log. 16 (1882).
c) (†) i fråga om person, pregnant: framstående egenskap(er), goda kvalifikationer, begåvning, färdighet(er); vanl. i pl. (Drottning Maria Amalia av Spanien) var en Prinsessa af egenskaper. Sv. Merc. 6: 350 (1760). Människans egenskaper (äro) medlen som Gud henne gifvit til sit ändamål. Kölmark Inl. t. philos. 87 (1785). Man (anförtrodde i Aten sällan) .. så vigtiga poster, som Strategens, Taxiarchens .. och Hipparchens, åt folk utan egenskaper. Palmblad Fornk. 2: 48 (1844).
4) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) gemenskap; sammanhang (med ngt). Thet eghenskap och omwårdnat, som är emellan Gudh och Menniskian. P. P. Gothus Underv. T 7 b (1590). Min uthwexling (hade) med Gref Pipers och Feltmarschalkens (Rehnskölds) ingen egenskap. A. L. Lewenhaupt (1718) i Karol. krig. dagb. 2: 276.
-ENHET~20, äv. ~02. (i ärftlighetsläran) ärftlig faktor, ”gen”. Lidforss Naturvet. kås. 2: 148 (1912). N. Heribert-Nilsson i Bot. notiser 1912, s. 233. —
-GENITIV~200, äv. ~102. [efter nylat. genitivus qualitatis] språkv. genitiv(bestämning) som betecknar en beskaffenhet l. egenskap hos det därav bestämda huvudordet (t. ex. en ärans man). Lidforss Ty. gram. 181 (1860). Brate Sv. spr. 183 (1898). —
-LÖS. (i filos. fackspr.) I sig sjelf är .. materien egenskaps- och kraftlös. Rydberg Magi 6 (1865). Rein Psyk. II. 1: 236 (1891). —
-ORD. [jfr d. egenskabsord, t. eigenschaftswort] (i sht språkv.) adjektiv. Wikforss (1804; under eigenschaftswort). Almqvist Allm. spr. 35 (1829). I hela brefvet fans icke en enda parentes och inga öfverflödiga egenskapsord. Lönnberg Syrend. 218 (1888). Flensburg Rigv. myt. 11 (1909).
Spalt E 327 band 7, 1920