Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
EJDER äj4der, säll. 32, i bet. 1 m.||ig. l. r., i bet. 2 r.; best. -dern (Linné Meth. avium 31 (1731) osv.) ((†) -dren Sahlstedt (1773), Widegren (1788)); pl. -drar 32 l. 40, ngn gg = (Engström Mitt lif 64 (1907), Ericson Fågelkås. 2: 154 (1907)).
1) (individ l. art av) dykandssläktet Somateria, särsk. arten Somateria mollissima (Lin.) Flem., vanlig ejder; jfr GUDUNGE, ÅDA; i sg. äv. i koll. anv. Linné Meth. avium 31 (1731). Eider finnes .. (på Gottland) nog på Holmarna, men handteras ej rätt här på Öen. Dens. Gothl. 198 (1745). Ejdern eller Ådan, som gifver det lenaste och dyrbaraste dunet. Regnér Första begr. 180 (1780). Att .. höra de .. fällande äjdrarnas ov, ov och se den ena hvita och mörkbruna flocken efter den andra styra kosan norrut. H. A. Siljeström i LD 1908, nr 168, s. 4. — jfr PRAKT-, UNG-EJDER.
2) [jfr motsv. anv. i ä. t. o. ä. eng.] (†, utom elliptiskt i ssgr) ejderdun. C. G. Nordforss i SAH 10: 226 (1822, 1826).
(jfr 2) -BOLSTER. elliptiskt för EJDERDUNS-BOLSTER. Pösande ejderbolstrar. Strindberg Hafsb. 97 (1890). —
-DUN, se d. o. —
-FÅGEL. [jfr d. ederfugl, nor. dial. ædafugl, ærfugl m. fl. former, t. eidervogel; jfr äv. eng. eider-bird] fågel av ejdersläktet, förr äv. speciellt artnamn för vanliga ejdern (se EJDER 1). Linné Gothl. 213 (1745). —
-FÅNGST. —
-GÅS. [jfr holl. o. t. eidergans] (numera mindre br.) = EJDER 1. Wikforss (1804; under eidergans). Det är .. på de mot hafvet stupande klipporna som ejdergässen helst bygga. Läseb. f. folksk. 440 (1878). —
-JAKT. —
-KOLONI. —
-KULL. —
-ÄGG.
Spalt E 351 band 7, 1920