Publicerad 1920   Lämna synpunkter
EJDER äj4der, säll. 32, i bet. 1 m.||ig. l. r., i bet. 2 r.; best. -dern (Linné Meth. avium 31 (1731) osv.) ((†) -dren Sahlstedt (1773), Widegren (1788)); pl. -drar 32 l. 40, ngn gg = (Engström Mitt lif 64 (1907), Ericson Fågelkås. 2: 154 (1907)).
Ordformer
(ejder (el-) Linné Meth. avium 31 (1731) osv. eder Rothof Hush. 682 (1762), Brummer Jagtlex. 55 (1789). edder Rothof Hush. 682 (1762). ider Kellgren 2: 31 (1789: iderbädd), C. G. Nordforss i SAH 10: 226 (1822, 1826). jfr EJDERDUN)
Etymologi
[liksom d. eder (bl. i ssgrna -dun, -fugl), förr äv. edder, ejder, sannol. av t. eider, förr äv. eder, etter, liksom holl. eider (bl. i ssgr), eng. eider, förr äv. edder, av nyisl. ǽður (uttalat aj-), av isl. ǽðr, motsv. sv. dial. (Bohusl.) ära, nor. dial. ædafugl, ærfugl m. fl. former. Ordet har sannol. inlånats i sv. från dan. o. tidigast i ssgn EJDERDUN. En inhemsk motsvarighet utan i-omljud föreligger i sv. dial. (Sverges ostkust) åd, ejderhona (se ÅDA)]
1) (individ l. art av) dykandssläktet Somateria, särsk. arten Somateria mollissima (Lin.) Flem., vanlig ejder; jfr GUDUNGE, ÅDA; i sg. äv. i koll. anv. Linné Meth. avium 31 (1731). Eider finnes .. (på Gottland) nog på Holmarna, men handteras ej rätt här på Öen. Dens. Gothl. 198 (1745). Ejdern eller Ådan, som gifver det lenaste och dyrbaraste dunet. Regnér Första begr. 180 (1780). Att .. höra de .. fällande äjdrarnas ov, ov och se den ena hvita och mörkbruna flocken efter den andra styra kosan norrut. H. A. Siljeström i LD 1908, nr 168, s. 4. — jfr PRAKT-, UNG-EJDER.
2) [jfr motsv. anv. i ä. t. o. ä. eng.] (†, utom elliptiskt i ssgr) ejderdun. C. G. Nordforss i SAH 10: 226 (1822, 1826).
Ssgr (i allm. till 1): EJDER-BO. —
(jfr 2) -BOLSTER. elliptiskt för EJDERDUNS-BOLSTER. Pösande ejderbolstrar. Strindberg Hafsb. 97 (1890). —
(jfr 2) -BÄDD. elliptiskt för EJDERDUNS-BÄDD. Kellgren 2: 31 (1789). —
-DUN, se d. o. —
-FÅGEL. [jfr d. ederfugl, nor. dial. ædafugl, ærfugl m. fl. former, t. eidervogel; jfr äv. eng. eider-bird] fågel av ejdersläktet, förr äv. speciellt artnamn för vanliga ejdern (se EJDER 1). Linné Gothl. 213 (1745). —
-FÅNGST. —
-GÅS. [jfr holl. o. t. eidergans] (numera mindre br.) = EJDER 1. Wikforss (1804; under eidergans). Det är .. på de mot hafvet stupande klipporna som ejdergässen helst bygga. Läseb. f. folksk. 440 (1878). —
-HOLME. holme på vilken ejdrar bruka häcka. Fries Grönl. 85 (1872). —
-JAKT. —
-KOLONI. —
-KULL. —
-REDE. Han har ejderreden och tar dun. Molin Fr. Ådal 194 (c. 1895). —
-VIT. Atterbom LÖ 1: 85 (1824). —
-ÄGG.

 

Spalt E 351 band 7, 1920

Webbansvarig