Publicerad 1921   Lämna synpunkter
ELEKTROLYT eläk1troly4t, äv. 100— (-ek- l. -äk-), l. -rå- l. -rω-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. elektrolyt, eng. electrolyte, fr. électrolyte; av (motsvarigheterna till) ELEKTRO- o. gr. λυτός, p. pf. till λύειν (upp)lösa]
fys. o. tekn. sammansatt ledande, flytande kropp som sönderdelas l. kan sönderdelas vid genomledning av elektrisk ström. Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 38. LVetA IV. 4: 134 (1909).
Ssgr: ELEKTROLYT-JÄRN. på elektrolytisk väg framställt järn. KemT 1911, s. 135. —
-KOPPAR. jfr -JÄRN. TT 1900, K. s. 88. —
-NICKEL. jfr -JÄRN. 2 UB 3: 388 (1897).
Avledn.: ELEKTROLYTISK, adj. Berzelius ÅrsbVetA 1839, s. 188. Aluminiums framställning på elektrolytisk väg. TT 1889, s. 53. Detta elektrolytiska järn. JernkA 1890, s. 200. jfr: Elektrolytiskt kopparverk. SDS 1893, nr 523, s. 2.

 

Spalt E 455 band 7, 1921

Webbansvarig