Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ENKA, pronominalt adj. oböjl.
Ordformer
(en(c)ka L. Paulinus Gothus Archom. 99 (1630), P. J. Bergius; e(e)nke Bureus; in(c)ka Gustaf II Adolf 185 (1617), VDAkt. 1664, nr 183)
Etymologi
[fsv. enka, ende, enskild, motsv. sv. dial. enka, enke, inka, ynka, önka, ä. d. enk, enke, ynke, ensam, enkel, bestämd, synnerlig, isl. einka, säregen, speciell. Ordet är svag form (jfr ENDA) av ett adj. som avledts av EN, räkn. Jfr ENKOM, ÄNKA, ävensom ENKEL]
(†)
1) en l. annan, enstaka; anträffat bl. med pluralt sbst.: enstaka, få. Vti eenke få ord finnas .. (diftongerna) ännu i vårt daghligha bruk. J. Bureus (1602) hos Lindroth Bureus 100. Sten Ericsson Lejonhufvud, med någre enka till af mindre stånd. HSH 3: 22 (c. 1750). S. Mariæ kyrka med några enka hus deromkring. P. J. Bergius IVetA 1758, s. 6.
2) [jfr sv dial. (Kalmar län) inka tiden, yttersta tiden. Bet. torde hava utvecklats ur en bet.: bestämd, fastställd (= ENKANDE 1); jfr sådana uttr. som ä. d. den enckende dag og time, en gield er forfalden, nt. en enked dag] om tid: yttersta, sista. Han (har) intett .. gifuett Capitelet saaken tillkänna, för ähn i inka dager, när heela bekåstnaden till brölopet war tillredt. VDAkt. 1655, nr 251. (Han har) Hållet migh fördoldt in wppå inka dagh, att han wille tagha widh .. (min tjänst) detta åhr. Därs. 1664, nr 183.

 

Spalt E 625 band 7, 1922

Webbansvarig