| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ENKOM eŋ3kom2, äv. äŋ3-, stundom en3~ l. e3n~ (engkåmm Weste, ènngkåmm Dalin), adv. o. adj.; ss. adj. n. = (Livin Kyrk. 26 (1781), Vinterbladet 1853, s. 62); best. sg. samt pl. (mindre br.) -a (Almqvist i Hermes 2: 198 (1821), Linder Regl. 110 (1886; ”i hvardagsspråket stundom”), PT 1904, nr 53 A, s. 3. — -komma Hartman Husläk. 277, 424 (1828), Almroth Karmarsch 559 (1839). — Anm. Ordet angives ss. oböjl. av SAOL (1900)).
I. adv.
1) (numera föga br.) uteslutande, endast, blott, bara. O. Petri Sacr. A 3 b (1528). Den dygd, som enkom ledes af vårt eget förnuft, är osäker och föga grundad. Tessin Bref 1: 273 (1753). Grekiskans mediopassivum med tillhörande enkom passiva former. C. Cavallin i PedT 1876, s. 153. — särsk. (†) med tautologisk förstärkning, i uttr. enkom (och) allena, enkom blott. Wij förszee oss (dvs. förmoda) icke heller, att Monsz Monson är enkom allene wigder widt them (dvs. ’varorna’, uppbörden av järn m. m.). GR 16: 472 (1544). (Han) går i Opera enkommen och allena / För det att ord och Vers de liuda där så sköna. Düben Boileau Poët. bref 40 (1722). Dessa enkom blott för talets sammanhang begagnade formord. Claëson 1: 216 (1858).
2) särskilt, speciellt; ofta i fråga om ändamål, val l. dyl., o. kan då stundom ersättas med: med flit l. avsikt. Enkom danad, ägnad, utbildad, anställd för ngt. Han reste enkom dit för att vara med. Ath wij eenckom schulle scriffua wpsala Capittel tiil .. mene wij icke behöffuas. GR 2: 96 (1525). Jag gick inckom til Ignatius ok fråga’n. Columbus Ordesk. 79 (1678; Hesselmans uppl.). Kunnandes ingen sådant märka, som icke med flit och inkom thet efterser. Block Motala str. 18 (1708). En ordställning, enkom egnad att bära den mest tragiska pathos. P. Genberg i SKN 1843, s. 35. Hvem tycker sig ej i den sista thesen igenkänna Lidner enkom? Atterbom Siare 5: 422 (1849). (Vi) funno här liksom enkom efterskickad bonden Johan Mårtensson i Lien. Ödman Vår- o. sommard. 2: 111 (1888). — särsk.
a) [jfr på allvar] (†) i uttr. på enkom, med flit. Jag weet int’ om han gioohle på inckom, eller wisst’n inte bätter. Columbus Ordesk. 18 (1678; Hesselmans uppl.; upptaget bland ”gemene ohl”). Sahlstedt (1773). Widegren (1788).
c) (†) bestämt, uttryckligen, tydligt; precis. Att thu .. lather .. (de värvade knektarna) bliffwe hwar hoss sit, Doch ther thu enckom west, hwar the skole tages igen. GR 17: 389 (1545). Begärer tu nw änkiom wette, .. om thet och är en god gerning, .. så (etc.). Ludvigsson Norman 23 (c. 1550). — tautologiskt, i uttr. just enkom, just precis. Jag tror just at himmelen har den omsorgen at skicka mej vackert väder när jag behöfver. .. (Svar:) Just enkom! Schröderheim Opt. 10 (1794).
3) (numera knappast br.) ss. förstärkningsord till adj. l. adv.: alldeles; särdeles, synnerligen, särskilt; extra. Atuj (dvs. att vi) kunne få nogre enkom goda vthualda smeltare. GR 9: 316 (1534). En enkom god vän. Dalin Arg. 1: 263 (1733, 1754). Enkom starkt och rart brännvin. Sturzen-Becker Sv. skönlitt. 213 (1845). En enkom storartad beskrifning. Andersson Verldsomsegl. 1: 6 (1853). — särsk. med tautologisk förstärkning, i uttr. enkom och alldeles. (Han) tyckte .. det skulle passa bäst att han kom och hemtade mig, heldre än att jag kom enkom och alldeles ensam. Bäckström Dram. stud. 91 (1870).
1) (mindre br.) motsv. I 2: särskild, speciell; ofta: särskilt avsedd l. inrättad för ngt. Livin Kyrk. 26 (1781). Carolus Magnus förböd genom en enkom lag de enskildte krigen. Schröderheim Robertson 1: 62 (c. 1794). (Omskärpningen av sågbladen) sker med enkomma sågfilar. Almroth Karmarsch 559 (1839). Allt (i den skildrade tilldragelsen) synes något för mycket enkom och beställdt. B. E. Malmström Frey 1841, s. 96. Mången enkom naturforskare. Strömborg Runeberg 1: 90 (1880). På söndagen, då man ju alltid vill öfverraska gästerna med någon enkom rätt. Folcker Stinde Borgarfolk 2: 21 (1886).
2) [efter motsv. anv. i dial. (Västerb.); jfr liknande bet.-utveckling av SÄRDELES (i bygdemålsfärgat spr.)] (bygdemålsfärgat) utmärkt, förträfflig, ”trevlig”. Om ändå inte Sven Johan hade varit så snäll och enkom karl! Högberg Utböl. 1: 30 (1912).
Spalt E 639 band 7, 1922