Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ENKLAV aŋkla4v, äv. äŋ-, stundom eŋ- l. en- l. än-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) område l. besittning som är helt o. hållet omslutet (omsluten) av annat område (annan makts besittning). Åstrand (1855). S. k. enclaver, som tillhöra Preussen, men äro belägna inom andra staters gränser. Svedelius Statsk. 2: 274 (1868). En enklav mellan Burs och Stånga s(ock-) n(a)r. Fornv. 1909, s. 233.
2) [jfr motsv. anv. i fr.] (†) byggn. det område av ett rum som upptages av skorstenar, lönntrappor o. d. Sturtzenbecher (1805).
Spalt E 638 band 7, 1922