| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ENSTÄMMIG e3n~stäm2ig, adj. -are (gradf. dock mindre br.). adv. -T.
a) (numera föga br.) sådan att bl. en ljudkälla samtidigt kommer till användning. Lindfors (1815). De eoliska sångerna äro ämnade att sjungas af blott en röst, hvarför de äfven kallas ”monodisk (enstämmig) lyrik”. NF 5: 1509 (1882). Violinen är till sin natur ett .. enstämmigt instrument. Därs. 17: 1151 (1893).
b) (numera knappast br.) som har bl. en melodistämma: homofon. Londée Kellner 18 (1739). 2 NF 11: 1056 (1909).
c) sådan att alla deltagande sångare l. instrument samtidigt utföra samma melodi, unison. Sången, i äldsta tider enstämmig, bereddes småningom af Gehöret till förening med andra stämmor. Mecklin För beg. i tonk. 8 (1802). SFS 1894, nr 94, s. 18.
2) [till EN, räkn. VII] (†) entonig, enformig. SvMerc. 1763, s. 375. Saftlöst, enstämmigt, tröttsamt att höra och läsa. Leopold 3: 328 (1794, 1816). ÖoL (1852).
3) [till EN, räkn. IX 2] (numera föga br.; i sht filos.) med sig själv l. inom sig samstämmig, fri från motsatser l. motsägelser l. disharmonier. Tessin Bref 2: 223 (1754). Om man icke tänker med sig sjelf enstämmigt, icke är konsequent. Tuderus Kiesewetter 155 (1806). Lycksalighetens väsen bestämde Zenon som ett ”enstämmigt lif”, ett lif med fullständig inre konsekvens mellan tankarna inbördes och mellan dessa och handlingarna samt inom handlingarna som sådana. 2 NF 27: 97 (1917).
4) [till EN, räkn. IX 4] samstämmig l. överensstämmande (med ngn), enhällig; ss. adv. ofta: med en mun; förr stundom i förb. enstämmig med (ngn l. ngt). Förslaget hälsades med enstämmigt jubel. Bönderna förklarade enstämmigt att (osv.). En enstämmig folkmening fordrade lagens upphävande. Nöden har .. en med lagen enstämmig värkan. Nohrborg 721 (c. 1765). Du lär .. påminna dig .. med hvilken enstämmig rysning vi betragtade den svarta målningen af lifvets olyckor. Kellgren Bref t. Clewberg 47 (1776).
Ssg: (3) enstämmighets-sats(en). (numera knappast br.) filos. identitetssatsen. Tuderus Kiesewetter 11 (1806). Grubbe Filos. ordl. (c. 1845).
Spalt E 666 band 7, 1922