| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FARA, v.1 -ade.
(†)
1) frukta, rädas, vara orolig (för ngn l. ngt); befara (ngt). Ath ingen skall ware ther han skall fare eller rädes före. GR 8: 361 (1532). Lindh Huuszapot. 101 (1675). Jagh .. farar thet torde medh tijden .. komma på mitt answar. VDAkt. 1707, nr 688.
2) undersöka, granska; behandla l. ”ta” (ngt så l. så). Att hans kon:ge Ma:t större ursack hade att krefvie honum, um man alt så nöge fare och reckne skulle. RA 1: 435 (1545). Ia (svara de) huadh skall man göra? Hoo kan altt fara så nogha? LPetri Oec. 17 (1559).
Spalt F 274 band 8, 1924