| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FARVÄL farvä4l, äv. far- (′ ∪ BrölBesv. 339 (c. 1670), Bellman 3: 168 (1769, 1790)), interj. o. sbst. n. ((†) r. Envallsson Bob. 40 (1788)); ss. sbst. best. (föga br.) -et (Stiernstedt Wittf. 310 (1913)); pl. =.
I. avskedstillrop, eg. o. urspr. innebärande en välgångsönskan: adjö; äv. (i sht i högre stil) riktat till ngt sakligt, t. ex. lifvet l. världen o. dess fröjder, en plats l. nejd (som man med saknad lämnar) osv.; vard. ofta åtföljt av prep. med.
1) i eg. anv. Carl XII Bref 234 (1703). Farväl, lefven och blifven lyckelige tilsammans. Ehrenadler Tel. 969 (1723). Farväl I täcka fält, farväl I gröna lunder! Creutz Vitt. 60 (1753). Se så, farväl med dig, in i postväskan! Almqvist AMay 91 (1838; till ett brev).
2) i utvidgad anv., i sht med prep. med, för att beteckna att det är slut l. förbi med ngt l. ngn; äv.: bort (med)! Far väl med sång! far väl med qvitter! Creutz Vitt. 80 (1759). Farväl! du toma ståt, som hopens syn förblindar! Wallin Vitt. 1: 5 (1805). Du söks i hamn och häl, / Och får hans hejduk se ditt ansigte — farväl! Remmer FöregDöde 2 (1828).
II. sbst.
1) avsked (se d. o. 1 b), eg. o. urspr. med användande av avskedshälsningen ”farväl”; särsk. i förb. säga (ngn l. ngt) farväl l. farväl till (ngn l. ngt), bjuda (ngn l. ngt) farväl l. farväl åt, taga farväl av, äv. (vard.) med l. (numera föga br.) från (ngn l. ngt). Gezelius ASilfversparre F 1 b (1665). Artabarzus .. tar Farwäl af sin Darius. Börk Darius s. 3 (1688). Således bödo de hvarannan Farväl i tankarne. Dalin Arg. 1: 241 (1733, 1754). Han hade tagit farväl från sitt hem och sin mor. CFDahlgren 4: 121 (1831). Nu böd Lovisa Ulrika farväl åt sina vittra och lärda gunstlingar. Crusenstolpe Mor. 1: 16 (1840). Herr Medenberg .. bugade sig för grefven till farväl. Almqvist TreFr. 1: 183 (1842). Presidentparet gick .. omkring, sägande farväl till hvar och en. De Geer Minn. 1: 147 (1892).
2) bildl., i förb. säga l. bjuda, ngn gg giva (ngt) farväl l. farväl åt (ngt), taga farväl av, äv. från (ngt), (definitivt) lämna l. övergiva, avstå från l. skiljas vid (ngt). Har I då aldeles budit Lund farväl? Gyllenborg Vill. 1 (1721). Ett bröst, som lärt med lydnad / Alla lustar ge farväl. Bellman 6: 22 (1787). Jag ta’r farväl utaf verlden. Wennerberg 2: 76 (1847, 1882). Menar du att det är så svårt att taga farväl .. ifrån all förgänglighetens och dödens makt? Thomander Pred. 1: 532 (1849). Säg farväl, lilla fjäril, åt nöjen, / åt kurtiser, åt lekar och löjen! FigBröll. 16 (1851). Han har ju sagt ett evigt farväl åt scenen? Hedenstierna FruW 192 (1890).
Spalt F 310 band 8, 1924