| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
I. intr. o. refl. l. opers. med personobj.
1) (†) opers., = 2. Bewara migh för thetta Wildiuret, Migh haffuer än intet så för någhot .. Diur fasat, som för thetta. Balck Ridd. E 5 b (1599). O huru fasade mig, när hvarcken hund eller hana / Höras kunde (i den hemska vildmarken)! UHiärne Vitt. 166 (1665).
2) intr.: intagas (vara intagen) av häftig (till det yttersta stegrad) fruktan l. skräck l. avsky för ngt; ofta: rysa; vard. äv. (med skämtsam överdrift) i fråga om svagare känsla av obehag l. motvilja; förr äv. mera obestämt: förskräckas, frukta; ofta med prep. för, stundom vid (numera bl. i uttr. vid tanken på, vid minnet o. d.), förr äv. (e)mot (se c). Linc. B 3 b (1640). Qwinnor hafwande / .. Stå ey gladeligh, / Faasa stadeligh. Arvidi 152 (1651). Jag fasar wjd, att i så med Er konung farit. Börk Darius 1111 (1688). De grofva synder, för hvilka hvar och en Hedning fasar. Dalin Arg. 2: 158 (1734, 1754). Han sade, at han aldeles icke fasar för spöken. Lind (1749). Jag .. fasar för mig sjelf. Är dock all min hjertans tanka och upsåt allenast ondt alt ifrån ungdomen. Rönigk Fresenius 224 (1753). Jag fasar aldrig ett gran för klappträ, kan du tro. Amman 26 (1756). Hon bäfvade fasande tillbaka. Mellin Nov. 1: 57 (1838, 1865). Menniskoanden, likasom hela naturen, fasar för det tomma. Rydberg Ath. 200 (1859). Jag fasade för det fula, som öfverallt omgaf mig. Elkan Hall 173 (1899). — särsk.
a) (numera knappast br.) i p. pr., närmande sig bet. av ett adj.: full av fasa. Eichhorn Stud. 3: 65 (i handl. fr. 1761). Hvad är att vara stor som .. plågoris? / .. Ett fasande förakt är hvad med detta vinnes. Bergklint Vitt. 56 (1774). Han aflägsnade sig .., följd af .. (den uppskrämda kvinnans) fasande ögon. Högberg Vred. 2: 84 (1906).
b) (föga br.) åtföljt av inf., vanligen med för: med förskräckelse rygga tillbaka för att göra ngt, med skräck avvisa tanken på att göra ngt; förr äv. allmännare: (häftigt) frukta att göra ngt. Sådanne förachtelige, stygga och oreenliga ting, at man billigt fahsar ther på at tänckia. Sylvius Mornay 58 (1674). Dagen lider til ända, och vi fase före at gå om natten. Lagerström Bunyan 2: 45 (1727). Kolmodin Liv. 3: 267 (1832).
c) (numera i sht vard.) med avs. på ngt som kan vara att vänta. Han fasade för följderna av sin obetänksamhet. I dag för nio år, sen tusend stormar rasat, / Och aldrabästa Mod för undergången fasat. Dalin Vitt. I. 2: 121 (1752). Öfverstinnan fasade .. för det intubikaffe hon möjligen skulle få inmundiga. Kuylenstierna Ber. 91 (1898). (†) Menniskelighit är thet, at man emot Döden fasar (dvs. motser döden med fasa). Emporagrius LTorstenson 118 (1651).
d) (†) hisna, få svindel, gripas av yrsel, bli yr i huvudet; äv. oeg., med skämtsam överdrift, närmande sig bet.: häpna (jfr e). Jag fasade, då jag emottog denna andra så ofantligt stora skänken (näml. ett guldur). Linné SvArb. 1: 21 (1753). De branta och faseligen höga bärgen. En kunde väl fasa, när en såg upåt dem. Kalm Resa 3: 164 (1761).
e) [jfr fsv. fasas vidher] (vard., föga br.) bliva bestört l. häpen (över ngt), häpna, ”gruva sig”; uttrycka sin häpnad (över ngt), förfasa sig. Hon .. hwijade, greet (osv.) .. (Bordsgästerna) fasade allesamman. Cavallin Herdam. 1: 353 (i handl. fr. 1705). När jag talar om för .. (turkarna), huru vi tröske med Slagor, fasa de öfver et sådant hiskeligt arbete. Björnståhl Resa 3: 146 (1778). Strindberg Kamm. 2: 38 (1907).
3) (†) refl., = 2. Hvem kan icke fasa sig här före (dvs. för så mycket ljugande)? Murbeck CatArb. 1: 535 (c. 1750); jfr 2 e. — jfr FÖRFASA (sig).
II. tr.
1) (†) hysa fasa l. fruktan för (ngn l. ngt), rädas l. frukta (ngn l. ngt). Satan jagh eij fasar, / Huru han ock rasar. Ps. 1695, 266: 3; jfr Ps. 1819, 216: 3. Mot himlen res korset, det fasade opp! Stagnelius (SVS) 2: 156 (c. 1821). — med obj.-sats. Hon Steker och Brasar, / Att thet skull sidst tryta, hon icke stort fasar. Törnewall E 4 a (1694).
2) (numera knappast br.) injaga fasa l. fruktan hos (ngn), skrämma; i p. pr. äv. med adjektivisk bet.: skräckinjagande. Ett Spöke kan rät snart, en swagan Mennskia fasa. Achrelius Dan. F 2 a (c. 1690). O Ossian .. / .. fasande, helig, / Dyster som midnatten! Thorild 1: 37 (1782). Den gula döden .., som fasat våra fäder. Vetterlund SkuggSal 83 (1916).
Spalt F 316 band 8, 1924