Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FJOLLA, v. -ade; numera bl. dep. FJOLLAS fjol3as2; -ades. vbalsbst. (föga br.) -ANDE; jfr FJOLL, sbst.3 o. FJOLLERI (se avledn.).
Ordformer
(-å- 1707—1753)
Etymologi
[jfr sv. dial. fjolla(s), d. fjolle, nor. dial. fjolla; avledn. av stammen i FJOLL, sbst.1—2, FJOLLA, sbst., FJOLLER]
1) (†) intr., = 2. Spegel ÖPar. 29 (1705). Fiålla med galna infall och roligheter. Lundberg Paulson Erasmus 15 (1728). När I sen gubbar fiolla som ynglingar. Dalin Arg. 1: 17 (1754). Det blott för min Malena är, / Som jag beständigt går och fjollar. Envallsson Friarne 25 (1795). ÖoL (1852).
2) (i sht vard.) dep.: visa sig fjollig, bete sig fjolligt; tokas, skämta (uppsluppet o. tokroligt), prata tok; ”skoja”; fjanta. Fjollas med någon. Juslenius 284 (1745). Jag fjollas vill ibland och mig til könet hygga. GFGyllenborg Vitt. 1: 107 (1759, 1795). Den gamla narrn han fjollas bara. Envallsson Svartk. 42 (1782). (Man fick) sitta på sjön med en flicka och ostördt prata tok och fjollas. Strindberg Hems. 61 (1887).
Avledn.: FJOLL, sbst.3, n. ((†) r. l. m. Bergklint Vitt. 26 (1772)). (numera föga br.) = FJOLLERI. Spegel GV 291 (1685). Den qvicke vil at alt skall vara lek och fjoll. Thorild Gransk. 1: 54 (1784). Östergren (1920; betecknat ss. ”mindre vanl.”). —
FJOLLERI, n. (i sht vard.) enfald, dårskap, narraktighet; fjollig(t) beteende l. handling l. yttrande; tokprat, skämt, ”skoj”; dumheter, fjanteri. Sådana fjollerier! Oansedt .. (lärarna) intet annat än idel fiolleri uti ungdomens hierna söka at truga. Lundberg Paulson Erasmus 128 b (1728). Jag älskar spel — godt lag — smått kärligt fjolleri. Leopold 1: 278 (1808, 1814).

 

Spalt F 661 band 8, 1924

Webbansvarig