Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FJOLLER fjol4er, m.; best. -n; pl. fjollar; l. FJOLLE fjol3e2, m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. FJOLL, sbst.2, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-å- 1748—1763. — fjoll Nordforss (1805; jämte fjoller), Lindfors (1815; jämte fjoller). fjoller (-å-) Serenius (1741) osv. fjolle (-å-) VDAkt. osv.)
Etymologi
[jfr sv. dial. fjoller, fjolle, d. fjols, fjolle, nor. fjolle; sannolikt åtminstone väsentligen av ett äldre fol o. d., som föreligger i fsv. fol, n., ä. d. fol, n. o. m., isl. fól, n., fóli, m., av ffr. fol, dåre; med avs. på j-inskottet jfr under FJANT; se för övr. Hellquist. — jfr FJOLL, sbst.1, FJOLL, adj., FJOLLA, sbst. o. v., FJOLLIG]
(vard., numera mindre br.) tok, stolle, narr, fjant. VDAkt. 1714, nr 277. Mången har genom läsning blifvit en fiåller. Sahlstedt CritSaml. 44 (1759). Ve den Movitz, tocken fjoller! Bellman 3: 133 (1790). Der skalden skildrar Lears vilda vanvett, kommer målaren med en fjolle i blåsväder. SD 1893, nr 357, s. 4. Östergren (1920; betecknat ss. ”sälls.”).
Ssgr, se under FJOLL, adj.

 

Spalt F 662 band 8, 1924

Webbansvarig