Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FJOSKIG fjos3kig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-å- 1845—1891)
Etymologi
[sv. dial. fjåskig, fjåskug; till sv. dial. fjåsk, n., fjåsker, m., fnoskig person; jfr äv. sv. dial. fjås, n., tok, narr, ävensom FJAS, FJÅS samt de med samma ljudförb. börjande FJANT, FJANTIG, FJOLL(ER), FJOLLIG, FJÅKA m. fl.]
(i sht vard.) svagsint, rubbad, förryckt; mindre vetande, fnoskig; fjollig. Fjoskigt prat. Bära sig fjoskigt åt. Hertig Magnus .. blef fjoskig af samvetsagg. HSH 3: 21 (c. 1750). Qvinnorna i denna slägt äro vanligen fjoskiga. Rääf Ydre 1: 55 (1856). Morsgumman är rent som lite fjoskig med sitt julfirande. Hedenstierna Jönsson 174 (1894). Nyblom Minn. 2—3: 195 (1904). — jfr HALV-, SMÅ-FJOSKIG.
Avledn.: FJOSKIGHET, r. l. f. (i sht vard.) Dalin (1851). PT 1895, nr 118 A, s. 2.

 

Spalt F 665 band 8, 1924

Webbansvarig