Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FLAGEOLETT flaʃ1olät4 l. -å-, r. (m. Dalin (1851), Lundell); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(ofta med fr. stavning. flagiol- 1903. -lette 1837—1912)
Etymologi
[av fr. flageolet, avledn. av ffr. flajol, flageol, av ovisst urspr.]
mus.
1) benämning på ett slags mindre flöjt l. pipa av buxbom, ebenholts l. elfenben, med näbbformigt munstycke o. 6—7 tonhål samt med samma tonläge som pickolaflöjten. SedolärMercur. 1: nr 17, s. 4 (1730). 2NF (1907).
2) benämning på en till tonen om flageoletten (i bet. 1) påminnande 1 l. 2 fots stämma i orgeln. Hülphers Mus. 202 (1773). Flageolet, vanligtvis 2 fotston af metall. Tonen är spetsig och skarp. Drake Töpfer 120 (1850). Hennerberg (o. Norlind) 1: 116 (1912).
3) = FLAGEOLETT-TON. Schück (1854). Lundgren MusReallex. (1924).
Ssgr (i allm. till 1; mus.): FLAGEOLETT-BLÅSARE. Dalin (1851). —
-BLÅSNING. Gynther Förf. 5: 679 (i handl. fr. 1836). —
-SPEL. särsk. till 3: spelsätt varigm flageolettoner åstadkommas. NF 4: 1416 (1881). —
(2) -STÄMMA, r. l. f. Björkman (1889). —
(jfr 3) -TON. särsk. å stränginstrument: flöjtliknande ton som frambringas därigm att man under ett jämnt stråkdrag med ett löst pålagt finger berör en sträng i ngn av dess svängningsknutar. Gynther ConvHlex. (1846). Uppl. 2: 442 (1908).

 

Spalt F 741 band 8, 1924

Webbansvarig