| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FLINTA flin3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. (numera bl. ngn gg koll. i bet. 1 samt ss. ämnesnamn i bet. 2) FLINT flin4t, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. (möjl. eg. till formen flinta; †) -er (Lagerberg Dagb. 58 (1711; i bet. 3)).
1) [efter motsv. anv. i d.] (mindre br.) tunn skärva, flisa; splittra; äv. koll.: splittror; nästan bl. i vissa uttr. som beteckna att ngt går sönder i smådelar l., bildl., att ngn kreperar av vrede: flyga l. springa i flint(or), stundom gå i flintor l. flinta. Knorring Förh. 2: 240 (1843). Det är att springa i flint öfver. VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 175. Lange Luba 102 (1889). Jag (var) så ursinnig, att jag skulle kunnat flyga i flint. Cavallin Stevenson Söderh. 66 (1897). Att skrindan tycktes färdig att gå i flintor. Bergman Frötjärn 95 (1915).
2) [eg.: stenskärva] ett slags mycket hård, tät, av oren kiselsyra bestående bärgart, bekant bl. a. för den stora användning som den under stenåldern hade ss. material för tillvärkning av vapen o. andra redskap; äv. om enskilt stycke av denna bärgart, flintsten; stundom: flintföremål; äv. (numera bl. i vissa ssgr) om bärgart som liknar flinta; förr stundom sammanfattande benämning på bärgarter som innehålla kiselsyra. (Lat.) Silex (sv.) flinta. VarR 25 (1538). Flintor finnas öfver hela Skåne-slätt, men de bästa söder om Lund. Linné Bref I. 1: 56 (1749). Åtskilliga Kyrkor finnas på denne orten (dvs. Kent i England), upmurade nästan endast af flinta och kalk. Kalm Resa 2: 76 (1756). Qvarzit .. kallas i flera landsorter flinta eller kattflinta. Bergstrand Geol. 71 (1859). Af människohand formade flintor. Andersson Växtv. 86 (1896). HSchück i SvFolkH I. 1: 9 (1914). — jfr GET-, HÄLLE-, KATT-, SKÅL-FLINTA m. fl. — särsk.
a) i fråga om det bruk som i äldre tid gjordes av flinta i förening med stål (stundom svavelkis) för åstadkommande av eld (gm framslående av gnistor varmed ett eldfängt ämne kunde antändas); särsk.: flintsten hörande till l. avsedd för ett elddon resp. ett gevärslås o. d. Schroderus Comenius 743 (1639). Stålet hörs mot flintan klicka, / Och det gnistrar mer och mer, / Tils man fnösket brinna ser. Stenborg Jäg. 18 (1780). Flintorna skulle skrufvas ifrån Muschetterna. UrFinlH 66 (1808). Ladda pistolerna med dubbla kulor och sätt i nya flintor, så att det tar. Wetterbergh Penning. 78 (1847). Fornv. 1910, s. 58. — jfr BÖSS-FLINTA.
b) i jämförelser samt mer l. mindre bildl. (Plutos) Hierta så hårdt som Flinta stod inte te winna. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). Ett drag af hårdhet, af oböjlig flinta. Edgren Kovalevsky 18 (1892).
3) [efter t. flinte] (förr) handeldvapen (bössa, gevär) med flintlås, flintbössa, flintlåsgevär. IErici Colerus 2: 160 (c. 1645); möjl. till 2 a. Holländske Matroser, hwilke medh Flintor och Sabblar wore bewäpnade. RelVictorLund 1676, s. A 2 b. Warburg Velasquez 55 (1899).
-BOLL. geol. o. miner. flintsten av den bolliknande form vari flinta merendels förekommer, då den icke bildar ett sammanhängande lager. Ett tjockt lager af .. krita, späckad med svartgråa flintbollar. Hisinger Ant. 4: 170 (1828). Fornv. 1907, s. 210. —
(jfr 3) -BÖSSA. (flinte- 1612) (förr) bössa med flintlås; jfr -GEVÄR, -LÅS-GEVÄR, -MUSKÖT, -PISTOL, -RÖR. Hallenberg Hist. 2: 507 (efter handl. fr. 1612). Wieselgren GDag. 336 (1883, 1901). —
-DUK. tekn. som slipvärktyg använd duk med ett ytlager av pulveriserad flinta; jfr -PAPPER, ävensom SMÄRGEL-DUK. BtRiksdP 1897, V. 1: nr 12, s. 16. —
-FÖREMÅL~002 l. ~200. särsk. om fornsak av flinta; jfr -BORR, -DOLK, -KNIV, -PIL, -REDSKAP, -SÅG, -VAPEN, -VÄRKTYG, -YXA. Uppl. 1: 167 (1902). —
(jfr 3) -GEVÄR. (flinte- c. 1743) (förr) jfr -BÖSSA. Musketerna .. vore .. luntgevär, men giordes sedan 1715—16 til flintgevär af smeder. KKD 3: 89 (c. 1740). —
-GLAS. tekn. o. opt. ett slags huvudsakligen till optiska linser o. d. användt glas som urspr. framställdes av flinta. Engelska Cristallen, som kallas Flint-glas. VetAH 1772, s. 67. 2NF 9: 1270 (1908). —
(2 a) -HANE-LÅS. (†) flintlås. Flinthane-lås kallas de vanliga gevärslås, hvilka, medelst hane och flinta, gifva eld emot försatt eldstål. Leijonflycht (1827). —
(jfr 2 b) -HJÄRTA. (tillf.) hjärta hårdt som flinta. En dag lär Din afgång bräcka watn ur hällebergen, miuka sielfva flint-hiertan och bringa den Nordiska hårdheten til tårar. Dalin Arg. 2: 129 (1734, 1754). —
(jfr 2 b) -HÅRD. (flinte- c. 1700) hård som flinta; ofta bildl.; stundom: benhård, förbenad, obeveklig. Een flinthård steen. Lucidor (SVS) 335 (1673). Hans hiärta (är) så flinthårt. Dalin Arg. 2: nr 46, s. 6 (1734; uppl. 1754: stenhårdt). En liten flinthård rågskorpa. Braun Namnl. 190 (1849). (Han) stod orubblig som alltid på den flinthårda juridiska konservatismens grund. GHT 1898, nr 100, s. 2. —
(2 a) -LÅS. (förr) gevärslås o. d. med eldstål o. flinta för krutets antändande; särsk. om ett slags låskonstruktion som uppfanns i midten av 1600-talet o. sedan användes, tills flintlåsgevären kommo ur bruk. Rålamb 8: 87 (1691). Spak Handskjutvap. 12 (1890). —
(jfr 3) -MUSKÖT. (flinte- 1715) (förr) jfr -BÖSSA. Grundell AnlArtill. 1: 20 (c. 1695). HTSkån. 2: 116 (1905). —
-PAPPER. tekn. slippapper med ett ytlager av pulveriserad flinta; jfr -DUK, ävensom SMÄRGEL-PAPPER. Eneberg Karmarsch 2: 545 (1861). —
-PORSLIN. konst. o. tekn. ett slags fajans (av lera med malen flinta l. fältspat), ”fin fajans”, ”oäkta porslin”. AHedenstedt (1762) i SvSaml. 6: 321. RedNordM 1910, s. 16. —
(3) -SKO. (†) fodral för karbin med flintlås. Flintsko, af Såhl-Läder med svart Smorläders rem och jernsöllja. FörordnRyttBeklädn. 1727, s. 4. —
-SPÅN. särsk. om flintskärva som frånskilts vid flintans bearbetning till redskap. I en backe icke långt från Cimbrishamn finnas .. små huggna flintspånor i stor mängd. Iduna 9: 320 (1822). 2NF 25: 1308 (1917). —
-STEN. (flinte- 1582—1815. flinto- 1541—1742) stycke av flinta; äv.: flinta. (De) togho flintosteen och slogho eeld. 2Mack. 10: 3 (Bib. 1541). Ett boningshus .. av flintsten. PT 1918, nr 180, s. 4. —
B (†): FLINTE-BÖSSA, -GEVÄR, -HÅRD, -KNIV, -MUSKÖT, -PISTOL, -RÖR, -STEN, se A.
C (†): FLINTO-STEN, se A.
Spalt F 808 band 8, 1925