Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FLISA fli3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. (i bet. 2—7) FLIS fli4s, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. -er fli3ser2.
Ordformer
(fli(j)sa 1620 osv. flise 1770. fli(j)s 1685 osv. fliss 1788. fli(j)sor, pl. 1577 osv. fli(j)ser, pl. 1577 osv. flijsser, pl. 1640. Anm. Formen flisa (-e), som i bet. 1, 8 o. 9 är den enda anträffade, synes aldrig hava användts i bet. 2 o. 5, liksom den icke heller numera användes i bet. 4. I övriga bet. användas båda formerna, dock numera (åtminstone i skriftspr.) med avgjort företräde för formen flisa. Undantag bildar den koll. anv., där endast flis förekommer)
Etymologi
[fsv. flys, f.?, sv. dial. flis(a); jfr d. flis(e), isl. flís, mnt. vlise (t. fliese); till en rot (s)p(h)el, klyva (jfr FLINTA, sbst., FLIT, SPLINT, SPLIT m. fl.)]
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Smål.) o. dan. dial.] (†) reva, rispa, sår. Jag skall skära dig ena flise, så Sol och Måne skall skina deri. Rogberg (o. Ruda) Smål. 182 (1770). Den blodigeln, som jag hade lust att skära en flisa i sidan. Sparre Frisegl. 2: 167 (1832).
2) (numera föga br.) bärgv. lagrings- l. strukturriktning; flatsida; särsk. i uttr. på flis, efter strukturriktningen, i samma riktning som lagringen l. skiffringen, motsatt: på borst. Rinman 1: 671. Lidbeck Garney 1: 117 (1816). Man säger, att en sten är ”slagen på flis”, då den blifvit tudelad eller klufven så, att lagrings- eller skiffringsytorna framkommit. NF (1881).
3) (med anstrykning av fackspr. l. bygdemål) stenskiva, stenplatta; häll; i sht relativt tunn skiva av en i skikt liggande bärgart (ss. kalksten l. sandsten); ofta: tillhuggen golvplatta; äv. om särskilt tillformad platta av tegel l. konstgjord sten; förr stundom om lager av kalksten l. sandsten o. d. The träskantzer .. måtte .. bliffwe .. med Jordtorffwer och fliser vthen till förwaredt. HB 2: 193 (1577). Öländsche flijser 100 st. Tullordn. 31/7 1648, s. E 1 a. (Stenbrytaren) afrögde den öfra flisan, som merendels var röd och odugelig. Linné Vg. 34 (1747). Taktäckningen är .. utförd af s. k. flisor, d. v. s. stora tunna kalkstenshällar. TurÅ 1904, s. 78. — jfr GOLV-, KALK-, ODINS-, SANDSTENS-, STEN-, ÖLANDS-FLIS(A) m. fl.
4) (i fackspr.) koll. l. ss. ämnesnamn, om (skivor l. plattor av) kalksten o. d.; numera bl. i formen flis. Landet begynte nu at bestå af flisa, som stod nästan uprätt, och skifrade sig perpendiculairt. Linné Vg. 19 (1747). Uthusens väggar .. äro (på Öland) ofta uppförda af s. k. flis, d. v. s. af kalkstensplattor. TurÅ 1900, s. 87. jfr (†): Hiertatz hårda Fljsa. Spegel GV 238 (1685); jfr 3.
5) koll. l. ss. ämnesnamn: vid de skånska kolgruvorna bruklig benämning på det sämsta slaget av där förekommande stenkol, vilken stenkolssort är starkt uppblandad med svart kolhaltig skiffer; brandskiffer; ”tertia stenkol”, ”stenkol n:o 3”; anträffat bl. i formen flis. ÅrsbVetA 1824, s. 553. NDA 1912, nr 120, s. 1.
6) om litet tunt stycke av ett ämne (i sht sten l. trä), skärva, splittra; äv. (i sht i fackspr.) koll. (i formen flis), dels om stenskärvor till makadamisering, dels om trästickor (särsk. ss. bränsle l. material för beredning av trämassa). Sidst ränd’ jag i min Hand en Flis. Runius Dud. 3: 89 (c. 1712). Trädpluggen (var) krossad i små flisor. VetAH 1802, s. 6. Med hammarslag indrifves (mejseln) i arbetsstycket för att sönderdela detta eller uthugga smärre flisor eller spånor därur. 2NF 17: 1497 (1912). (Tub-)Pannan .. eldas med fördel med mindervärdigt bränsle, såsom flis, sågspån m. m. 2NF 33: 1067 (1922). (†) Hwar Stierna är een Flijs (dvs. flintskärva?) som Eld ifrån sig fnyser. Spegel GV 152 (1685). — jfr BARK-, SNÖ-, STEN-, TRÄ-FLIS(A) m. fl.
7) [jfr sv. dial. fliser, sedlar, pängar; möjl. efter PLÅT i motsv. anv.] (vard., föga br.) bildl., i pl. resp. koll. (i formen flis): pängar, ”slantar”. Utan ville jag nu be verkgesälln ta och lägga de här flisorna till de öfriga hopsalade pengarna för Stenhults enka. Jolin MSmith 58 (1847). Falbe-Hansen (1911).
8) [jfr sv. dial. flister, mjäll] (†) i pl.: mjäll (i hårbottnen). Lind (1738, 1749).
9) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) flik, snibb. (Sv.) Flisorna af märsseglet sleto sig lösa; (t.) die langen Enden des Marssegels rissen los. Möller (1790). Heinrich (1814).
Ssgr (till 3 o. 4): A: FLIS-BROTT. (bygdemålsfärgat) kalkstensbrott. Egendomen .. har .. ett mägtigt flisbrott med 2:ne kalkugnar. SDS 1895, nr 91, s. 4. —
-GOLV. (i fackspr.) golv belagt med stenhällar l. tegelplattor l. plattor av konstgjord sten. Hildebrand FörhistF 81 (1874). —
-KALK. (i fackspr.) kalksten med tunna, från varandra lätt lossnande skikt. SkogsvT 1908, Fackupps. s. 101. —
-STEN. (flise- 1556—1815) [jfr t. fliesenstein, om sandsten från Gotland] (numera föga br.) om vissa kalkstens- l. sandstensarter som lätt låta klyva sig i skivor med glatta ytor; särsk. om gotländsk (l. öländsk) kalksten. GR 26: 71 (1556). Thenn flijse Steen som tw fordrer ifrå Ölandh. HB 1: 193 (1572). Retzius Min. 264 (1795). Uppl. 2: 326 (1908). —
-TAK. (bygdemålsfärgat) tak av tunna kalkstenshällar. LAH 34: 15 (1876). TurÅ 1906, s. 214.
B (†): FLISE-STEN, se A.
Avledn.: FLISA, v.1, se d. o. —
FLISIG, adj. (flisog 1749)
1) (numera bl. med anstrykning av fackspr. l. bygdemål) som består l. utmärkes av tunna lager, skivig, skiffrig; jfr FLISA, sbst. 3 o. 4. Flisig skiffer. VetAH 1741, s. 243. Marken utgöres af flisig kalk. SkogsvT 1908, Fackupps. s. 121.
2) (†) stenig; jfr FLISA, sbst. 3 o. 4. Stiernman Com. 5: 250 (1691). Denna skogen .. är nog flisig i botnen, hvar före skogen växer sentt. Linné Bref I. 1: 159 (1756).
3) till 6: full med flisor l. splittror; ojämn (på grund av utskjutande flisor), skärvig. (Järnet) är i brottet flisigt, skåligt och stundom liksom kristalliseradt. Berzelius Kemi 2: 201 (1812). Till kvartstegel måste begagnas flisiga korn och icke runda. TT 1895, K. s. 5.
Avledn.: flisighet, r. l. f.

 

Spalt F 812 band 8, 1925

Webbansvarig