| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FLOG flå4g, sbst.1, äv. (numera bl. i bet. 3) FLUG flɯ4g, n.; best. -et; pl. =.
1) [ss. jäg. efter t. flug i motsv. anv.] flygande, flykt; dels jäg., dels ss. första led i ssgr. Orrtupparna, som åtföljda af några hönor i hvinande flog nu draga — förbi. NIllT 1893, s. 71. jfr UPP-FLOG.
2) [efter t. flug i motsv. anv.] jäg. sträck; abstr. o. konkret. Vid sjutiden var floget nästan afslutadt. TIdr. 1882, s. 68. Ett nytt flog, bestående af 3 fjolårsungar och en gammal svan. Skogvakt. 1893, s. 100.
3) om den sträcka som en fågel flyger åt gången; anträffat bl. i ssgn JÄRP-FLUG.
4) [ssgn FLOG-MASK (-matk) är anträffad betydligt tidigare än det enkla ordet] om vissa bevingade insekter; numera bl. i ssgn BARR-FLOG. Låppmask och annat flåg. SvMerc. 2: 171 (1756).
5) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om vissa häftigt påkommande (o. i anfall uppträdande) sjukdomar. KyrkohÅ 1914, 1914, s. 248 (cit. fr. 1642). Vid han reste från staden, fick han fluget och i det samma dog. VRP 1/3 1736. När .. (torrvärkarna) påkomma hastigt; kalla somlige dem Flog, Skott eller Trollskott. Haartman Sjukd. 370 (1765). EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 316. särsk. om dylik sjukdom hos boskap; i sht om kolik hos hästar. Tarmwärck eller Colica (hos häst). .. Thenna Siukdomen kalla wåra Bönder Flågh. IErici Colerus 2: 377 (c. 1645). Fischerström 2: 463 (1780). Fatab. 1908, s. 110. jfr GRÄS-FLOG.
-BRAND.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om kådrik o. torr del (i sht topp) av fur, använd (lämplig) till bloss; äv. koll. Trozelius Rosensten 133 (1752). Flåg-brandar kallas förtårkade tåppar af stora Tallar. Rothof 545 (1762). Revolutionära förslag som blossa som flogbränder. Törneros 255 (1827; Bergströms uppl.). Rötter af furu, i några orter kallad flågbrand. Ekström hos Wright Fisk. 40 (1838). Hahnsson (1888).
2) skogsv. av vissa rostsvamparter förorsakad sjukdom hos fur, varigenom ”flogbränder” bildas. TSkogshush. 1896, s. 11.
-DRAKE. [fsv. floghdraki, isl. flugdreki] ett slags i äldre tiders folktro förekommande flygande drake. Verelius (1681). Rudbeck Atl. 3: 298 (1698). Af en särskild natur mot den skattbevakande Draken är den så kallade Flogdraken, hvilken man sällan får se uti hans rätta skapnad, oftare farande såsom en eldsflamma genom luften. Rääf Ydre 1: 77 (1856). Öman Ungd. 178 (1889). —
-ELD.
1) (numera knappast br.) om vissa ljusfenomen kännetecknade gm hastig förflyttning l. fladdrande rörelse; irrbloss, lyktgubbe; älmseld; förr äv. om meteor. Rudbeck Atl. 2: 603 (1689). Här (i koppargruvorna) synas som oftast de så kallade Drakar eller flogeldar. Hülphers Dal. 140 (1762). Linderholm (1803). Det var icke morgonstjernan, det var en flågeld som slocknade. Wallin 2Pred. 3: 210 (1830). Flågeldarne hoppade ännu i dalen. Widström Vitt. 101 (1787). Ahlman (1872).
2) [jfr t. das wilde feuer, nylat. ignis sylvestris, hettblemmor] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ett slags hastigt påkommande utslagssjukdom; jfr ELD 1 l. Landsm. 1: 367 (1879).
3) (†) om vissa slags boskapssjukdomar; jfr FLOG, sbst.1 5 slutet. Flogell .. Eller Floget. Fischerström 2: 463 (1780). Fallsjukan, Sommarsjukan, Flogell äro olika namn på nästan samma (boskaps-)sjukdomar. Wahrman Manski o. Wolstein 87 (1807). —
-FÖR, adj. (†) flygfärdig. LPetri Oec. 77 (1559). Deleen (1829). bildl. Barn, som wilia förhastigt wara flogföhre. KyrkohÅ 1901, s. 321 (1646). —
-HAVRE. (flug-) [efter t. flughafer] (†) flyghavre. Rothof 279 (1762). Fischerström 1: 258 (1779). —
-JÄRN. metall. Flogjärn äro små järnsmulor, som uti hammarsmedshärden under färskjärnets kokning stundom upkastas af blästern och fästa sig vid forman. Vidskeppelige smeder nyttja det till fiskkrokar, som då skola vara jäfva, eller lycklige. Rinman 1: 498 (1788). —
(jfr 5) -KÄRLEK. (†) brunst. Effter pilten wti sin flogkerleek kunde sällan wara ifrån pijgan. VDAkt. 1684, nr 88. —
-MASK. (fluge- 1788) (†) bevingad insekt; i sht om sådana som uppträda ss. förhärjande skadedjur. Hwadh grääshoppan igen bliffua låter, thet äter floghmatken, Och hwadh floghmatken bliffua låter, thet fräter lwsen. Joel 1: 4 (Bib. 1541). Bib. 1703, Ordel. De 1000 millioner 1000[:]de Egyptiska Flågmatskar. JDHultman (c. 1734) i HC12H 1: 65. Flogmatk, .. alias fjärill. Ihre 1: 504 (1769). Weste (1807). —
-RÖNN. (fluge- 1682).
1) (dels bygdemålsfärgat, dels folklor.) rönn som växer på svårtillgängliga platser (trädstammar, torvtak m. m.) o. som i folktron anses äga magiska egenskaper, flygrönn. Med Flogrönn botas .. tandvärk. Dahlman Humleg. 53 (1748). Kreaturens sjukdomar botades .. genom att slås med en qvist af rönn, helst af flogrönn, hvars bär buro Tors färg. LfF 1873, s. 13. Lönnberg Skogsb. 54 (1881). Traditionen förmäler att .. (slagrutan) bäst skäres af flogrönn. Engström 2bok 9 (1909). FoU 24: 181 (1911).
-TALL. [bildat efter FLOG-BRAND] (†) om kådrika, mer l. mindre förkrympta tallar; jfr -BRAND. Hvad är då Krumholzet (dvs. dvärgtallen på Karpaterna) annat än ett non plus ultra af flogtall. GWahlenberg i BL 19: 190 (1851). —
-TRÄD. (flög-) [sannol. efter FLOG-RÖNN] (†) sammanfattande benämning på olika slag av lövträd som i folktron anses äga magisk kraft. Flögträ, såsom Flög-Runnar och andra Löfträn finnas här så många i klefvorna af Hall, at den som åstundar sådana til slagruter, eller annat häxeri, kan få dem i största myckenhet. Linné Vg. 218 (1747). —
(jfr 5) -VÄRK. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i anfall uppträdande värk; flygvärk, reumatism. Gyllenius Diar. 171 (c. 1670). Öman Ungd. 192 (1889). särsk. (†) om vissa barnvärkar. Schützercrantz 2Förlossn. 206 (1786).
B (†): FLUGE-MASK, -RÖNN, se A.
Spalt F 838 band 8, 1925