Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FLUR, m. l. n.? (m. Lind (1749), Meurman (1846); n. Helenius (1838; tryckfel för m.?)); best. -en l. -n.
Etymologi
[sv. dial. flur (oordnat) hår, huvud, ansikte, panna, få i flun (dvs. flurn) l. i flån (dvs. flårn), få i huvudet, begripa, föresätta sig; jfr nor. flur, m., flura, f., okammat hår]
(†)
1) hårtofs, kaluv; äv.: okammad, lurvig person. Lind (1749).
2) huvud; bl. i vissa bildl. uttr.: hava något i fluren, vara berusad. Serenius (1741). — det kommer l. faller någon i fluren, det faller ngn in, ngn får (ngt) i sitt huvud, får (ngt) för sig. Sahlstedt (1773). Weste (1807). — få (något) i flur(e)n (på sig), få ngt i sitt huvud, i sinnet, få (ngt) för sig, få ett infall. Kusin, hvad har ni fått i fluren? sade S:t Clare. Callerholm Stowe 368 (1852). Nyblom Twain 2: 159 (1874). Berndtson (1880).
Ssg: (1) FLUR-FÄRNA. [jfr RÄVRUMPA, RÄVSVANS ss. benämning på samma växt] fräkenarten Equisetum arvense Lin., vars sterila stjälkar utmärkas gm talrika i krans sittande, barrlika grenar, åkerfräken. Lyttkens Växtn. 1594 (1913; anfört fr. Medelpad).
Avledn.: FLURIG, adj. [sv. dial. flurig] (†) till 1: okammad, tovig, lurvig. Lind (1749).

 

Spalt F 888 band 8, 1925

Webbansvarig