| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FLUTAFÄ l. FLOTTFÄ, n.
(†)
1) jur. benämning på vissa böter l. vadpänningar som tillföllo konungen, då de icke inom bestämd tid lyfts av målsägaren. HH XIII. 1: 142 (1564). Flutafä, .. (dvs.) otillbörlige appellationspenningar. FörarbSvLag 3: 44 (1712).
2) lösöre. Thet (tomma snäckskalet) är it Flutafää som han (dvs. eremitkräftan) sig må tilägna, / Thet är hans Dana-arf thet kan han saaklös hägna. Spegel GV 198 (1685). Lös-öhre, alias flutafä. Spegel 274 (1712).
Spalt F 894 band 8, 1925