Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FOGDE fωg3de2, m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er GR 1: 3 (1521), GRosenhane (1681) i Fatab. 1914, s. 209 (: Saakörs Fogder)); l. (numera bl. i bet. 1 b β) FOGAT fωga4t l. FOGATE fωga4te (fo`gate Weste; fogāte NF (1881), 2NF (1907)), m.; best. -en; pl. -er ((†) fogathe GR 1: 46 (1523)).
Ordformer
(fogde Luk. 16: 2 (NT 1526: gårdzfogde) osv. fogden, sg. best. OPetri Tb. 3 (1524) osv. fougde Brahe Oec. 68 (1581), VRP 11/4 1722 (: skallfougde). fougder, pl. Schmedeman Just. 10 (1540), RARP 9: 469 (1664: landzfougderne). fougdar, pl. Rudbeck Bref 3 (1661), Schmedeman Just. 642 (1672). f(f)ogte (fog(d)te) GR 3: 4 (1526), Gevaliensis Jos. 31 (1601). fogtar, pl. GR 1: 40 (1522), Swedberg Dödst. 293 (1711). f(f)ogter, pl. GR 1: 39 (1522), Därs. 28: 118 (1558: hytte fogter). fougt(h)e (fougtte, fougdt(h)e) GR 18: 2 (1546), RP 8: 358 (1640). fougt(h)en, sg. best. HFinlKamF 1: 143 (1532: laxafougthen), Sundelius NorrköpMinne 675 (i handl. fr. 1560). fougter (fåugter), pl. GR 1: 3 (1521), ConsAcAboP 1: 135 (1644). foude GR 7: 526 (1531). fouden, sg. best. ConsAcAboP 4: 163 (1673). foudar, pl. GR 4: 303 (1527). foute Svart G1 13 (1561), HSH 7: 32 (1588). foutar, pl. Rääf Ydre 1: 309 (i handl. fr. 1553). fouter, pl. GR 24: 560 (1554: gruffvefouterne). foiten, sg. best. SkaraStiftJordeb. 173 (1540). — fogd Fernow Värmel. 264 (1773). fougd BtSödKultH 12: 26 (1593). (f)fougt BtFinlH 3: 203 (1547), Palmcron SundhSp. 177 (1642). — fogat(h)e GR 1: 47 (1523), VDAkt. 1654, nr 28 (: gotza fogate), 2NF (1907). fogetten, sg. best. Rääf Ydre 1: 319 (i handl. fr. 1568: wndefogetten). foget(h)er, GR 2: 50 (1525), RA 1: 518 (1547). fogitte GR 1: 7 (1521: Byfogitte). fogitter, pl. GR 9: 46 (1534). fogotens, gen. sg. best. OPetri Tb. 3 (1524). foghotar, pl. Apg. 19: 38 (NT 1526). fogother, pl. GR 4: 122 (1527). fogute Svart G1 144 (1561). fogutar. pl. RA 1: 492 (1546). fougete GR 27: 48 (1557). föghether, pl. GR 6: 357 (1529). — fogat SFS 1827, s. 1277, WoJ (1891). ffoget GR 6: 368 (1529). fougutt BtFinlH 3: 175 (1545))
Etymologi
[fsv. foghate (foghote, ffogute, foghete, fogitte, fogthe, fowthe, foithe, fougde, foghdhe m. fl. former) o. foghat, (foghot, foghwt, foght, fogd m. fl. former); jfr ä. d. foghæt, fogd, d. foged, fnor. fogutr, isl. foguti, av mnt. voget (gen. -edes), voit; liksom fht. fogat (t. vogt) av mlat. vocatus (med v på t. språkområde uttalat ss. f), rättsligt biträde, skyddsherre, ståthållare, av lat. advocatus (se ADVOKAT)]
person som för annans räkning har uppsikt över ngt, ”befallningsman” (se d. o. 2—4, 6). (Lat.) Pretor (sv.) fogde. VarR 12 (1538). — jfr UNDER-, ÖVER-FOGDE. — särsk.
1) person som å konungens l. regeringens o. d. vägnar utövar uppsikt inom visst område. — särsk.
a) person som inom visst, större l. mindre område (i ä. tid ofta ett större, sedan Gustav I:s tid i allm. utgörande ett härad) utövar den förvaltande myndigheten o. särsk. handhaver uppbörden av kronans inkomster, befallningsman (se d. o. 2 o. 4); numera, utom i fråga om ä. förh., bl. i ssgn LANDS-FOGDE o. elliptiskt för denna ssg. Fougter och Embetzmenn. GR 1: 3 (1521). For nogre dager seden wart her eth oplop i mellen kongens foude oc os. Därs. 7: 526 (1531). Tomas Jonsson, ffougt på Abå. BtFinlH 3: 203 (1547). Konung Cristierns Foute öffuer bergzlagen och alla Dalarna. Svart G1 13 (1561). Instruction för Landz-Bokhållare, Fogdar och Häradzskrifware och upbördz Män. Schmedeman Just. 1103 (1687). Uppl. 2: 613 (1908). — jfr EXPEDITIONS-, HÄRADS-, KRONO-, LANDS-, LAPP-, SLOTTS-FOGDE.
b) om vissa ämbetsmän i stad. jfr BY-, SLOTTS-, STADS-FOGDE. — särsk.
α) (förr) kunglig ämbetsman i stad som jämte rådet utövade dömande o. förvaltande myndighet samt handhade kronans uppbörd o. i övrigt tillvaratog konungens rätt. OPetri Tb. 3 (1524). Thet skall göras uppenbarliga inne å Rådstugu för fougtenom. SödertäljeDomb. 1639, s. 19. ASScF 18: 456 (i handl. fr. 1642). Sthm 1: 203 (1897).
β) i uttr. (konungens) fogat(e), under åren 1791—1881 titel på en vid Överståthållarämbetet i Stockholm anställd ämbetsman som hade att handlägga exekutiva ärenden m. m. Slotts-Cantzliet (skall) hädanefter kallas Öfver-Ståthållare-Embetets Cantzli: (o.) Slotts-Fogden, Konungens Fogate i Stockholm. InstrÖfverståth. 25/8 1791, s. A 1 b. Konungens Fogat. BtRiksdP 1865—66, IV. 1: nr 60, s. 6. NF (1881).
γ) om underexekutor i stad; i ssgn STADS-FOGDE.
c) (förr) om viss kronans tjänsteman vid gruva l. i bärgslag, i ssgn BÄRGS-FOGDE.
2) (förr) om ålderman i by, byfogde (se d. o. 1). Fatab. 1906, s. 29. — jfr BY-, GRANN-FOGDE.
3) person som förvaltar egendom l. som leder o. övervakar arbete o. d. — särsk.
a) person som har närmaste tillsyn över arbetet å en landtgård, rättare, befallningsman (se d. o. 6); numera, utom i Finl., bl. ss. senare led i ssgr; förr äv. om person som mera självständigt i ägarens ställe förvaltar en egendom: förvaltare, inspektor. Svart G1 144 (1561). Brahe Oec. 53 (1581). Fogde öfver et gods. Serenius (1741). Forssman Aftonl. 12: 178 (1904). — jfr ARBETS-, DRÄNG-, FRÄLSE-, GODS-, GÅRDS-, HERRGÅRDS-, HERREMANS-, LADU-, LADUGÅRDS-, LANDBO-, RID-, SÄTERI-FOGDE m. fl.
b) bärgv. tjänsteman vid bärgvärk som har närmaste tillsyn över arbetet; numera i sht i ssgn GRUV-FOGDE samt elliptiskt för denna ssg. PrivBergsbr. 1649, 4: mom. 24. SDS 1900, nr 9, s. 2. — jfr GRUV-, HYTT-FOGDE.
4) i allm.: uppsyningsman. Ioanna Chuses hustru Herodis fogtes. Luk. 8: 3 (NT 1526). Nu war på then tijdhen en Templens Fogte, som heet Simon. 2Mack. 3: 4 (Bib. 1541). Så will K. K. M:tt .. förordne een Föreståndare eller Fougde, som bär upp Gymnasii Skolernes Räntor. Thyselius HandlLärov. 1: 30 (1620). jfr FATTIG-, HAMN-, KRIGSMANSHUS-, SAKÖRES-, SKALL-, SKOGS-, SKOL-, VED-FOGDE m. fl. — särsk.
a) person som har att öva uppsikt över underhållet av väg l. bro; i sht ss. senare led i ssgr. Petersson MånsSl. 122 (1912). jfr BRO-, PLOG-, SNÖ-, SNÖPLOGS-, SPÅNG-, VÄG-FOGDE.
b) vid Uppsala universitet: tjänsteman som har närmaste tillsyn över universitetets jordegendom. Boström 3: 398 (1852). K. M:t har konstituerat t. f. fogden vid universitetet i Uppsala .. (N. N.) att vara fogde vid nämnda universitet. SvD(A) 1916, nr 324, s. 5. jfr AKADEMI-FOGDE.
Ssgr (i allm. till 1; särsk. till 1 a; i allm. i fråga om ä. förh.): A (†): FOGD-KARL, -SKIFTE, -SKRIVARE, se C.
B (numera bl. arkaiserande): FOGDA-GÅRD, -GÄSTNING, -KARL, -SKIFTE, -TJÄNARE, se C. —
-VIS, sbst. (†) i uttr. på fogdavis, så som fogdar bruka göra. Lind 1: 1735 (1749). —
-ÄMBETE, se C.
C: FOGDE-BEFALLNING. (†)
1) fogdesyssla. AOxenstierna 2: 285 (1616).
2) område för en fogdes värksamhet, fögderi. SUFinlH 2: 231 (1605). —
-BESTÄLLNING. fogdesyssla. Forssell Sv:sInreHist. 1: 36 (1869). —
(3 a) -BORD. på de kungliga slotten: bord vid vilket fogdar o. likställda spisade. HB 2: 115 (1577). Hallenberg Hist. 1: 380 (1790). —
-BREV. (†) skriftlig fullmakt att vara fogde. Ith fogthe breff paa Albohæredt. GR 3: 266 (1526). Svart G1:s krön. 161 (1561). —
(3 a) -BRÖD. på de kungliga slotten: bröd av bättre beskaffenhet (som serverades vid fogdebordet). GR 26: 24 (1556). Sundelius NorrköpMinne 675 (i handl. fr. 1560). —
-BYCKA. (†) skymford om l. till fogde. Tidfördrijf B 5 a (c. 1690). —
-DRÄNG. (numera bl. i arkaiserande stil) fogdes tjänare.
1) till 1. Uppl. 1: 500 (1900).
2) till 3. Rydberg Dikt. 2: 82 (1891). —
-DÖME. [fsv. foghata döme] (föga br.) fögderi. Städerna .. hörde (icke) under fogdedömena. Svedelius Repr. 107 (1889). —
(3 a) -ELEV. (i Finl.) elev vid läroanstalt, där arbetsledare vid jordbruk utbildas. FFS 1864, nr 17, s. 6. Lundell (1893). —
-FANA. trupp av ryttare uppsatt gm fogderusttjänst. CAdlersparre i VittAH 3: 144 (1788, 1793). Fogdarne ålades att utrusta ryttare, och af dem bildades fogdefanan (i slutet av 1500-talet). EHildebrand i SvH 4: 304 (1904). —
-FODRING. kam. pålaga bestående i skyldighet för bönderna att turvis underhålla fogde tillhöriga hästar; äv. om avgift som erlades i stället för dylikt underhåll; jfr -HÄST. GR 13: 179 (1540). Uppl. 2: 617 (1908). —
-FÄNIKA. infanteritrupp uppsatt gm fogderusttjänst. NF 4: 1528 (1881). —
-GÅRD. (fogda- 1749. fogde- 1603 osv.) fogdes boställe. JBureus (1603) i 2Saml. 4: 29. Forssell Hist. II. 2: 105 (1872, 1875). —
-GÄDDA. kam. i pl., om gäddor som i skatt lämnades till fogde. HFinlH 3: 227 (1555). —
-GÄSTNING. (fogda- 1622. fogde- 1529 osv.) [fsv. foghata gästning] kam. skyldighet för allmogen att underhålla fogde o. hans medhjälpare på ämbetsresor; äv. om avgift som erlades i st. f. dylikt underhåll. GR 6: 309 (1529). Böttiger 1: 204 (1834, 1856). —
-HUS. (föga br.) fogdes bostad. Linc. M m m 4 a (1640). Brunius Metr. 400 (1854). —
-HÄST. fogde tillhörig häst; särsk. kam. i pl., om dylika hästar som underhöllos av bönderna; äv. om avgift i st. f. dylikt underhåll; jfr -FODRING. GR 17: 364 (1545). NF 4: 1526 (1881). —
-KAPPE. kam. (Denne fogde) hade emot förbud uppburit af Allmogen det så kallade Fogde-pundet och Fogdekappen, som var öfvervigt och öfvermål till Fogdens förmon vid utlagornas infordrande. Hallenberg Hist. 5: 148 (efter handl. fr. 1624). —
-KARL. (fogd- 1741. fogda- 1620—1652. fogde- 1602 osv.) biträde åt fogde. LReg. 34 (1602). (Fogdarna skulle) anskaffa goda ryttare, och, så länge de voro hemma i landet, bruka dem såsom fogdekarlar. HHamilton i VittAH 17: 186 (1839, 1846). Uppl. 2: 617 (1908). —
-KISSE. (†) skymford om l. till en fogde. BtHforsH 1: 133 (1623). VDAkt. 1652, nr 84. —
(3 a) -LJUS. (förr) på de kungliga slotten: bättre talgljus, (som bestods fogdar o. likställda). Johansson Noraskog 3: 13 (cit. fr. 1581). —
-LÄN. (†) område för fogdes värksamhet, fögderi. UrkFinlÖ I. 2: 39 (1597). —
(1 a) -NÄSTE. (i fråga om förh. under unionstiden) föraktlig benämning på borg där en fogde residerade o. från vilken han utövade sitt förtryck mot folket. Innom Dalarna fanns blott ett sådant fogdenäste, Borganäs, uppfördt på en halfö uti Dalelfven. Fryxell Ber. 2: 141 (1826). Wirsén Ton. 21 (1893). —
-ORDNING.
1) till 1: instruktion för fogde. Kon. Gustafs fogdeordning. Forssell Sv:sInreHist. II. 2: 125 (1872, 1875).
2) till 3 a, på de kungliga slotten m. m.: utspisningsordning för fogdar o. likställda. SUFinlH 2: 302 (1607). Uthij hospitalerne skole brukas tveggehandha uthspijsningsordning, fougde ordning och svenne ordning. .. Den förste niuter fougden så och prästen; den sijdste arbets- och legefolkedt. AOxenstierna 1: 353 (1624). —
-PUND. kam. jfr -KAPPE. Hallenberg Hist. 5: 148 (efter handl. fr. 1624). —
-RUSTNING. = -RUSTTJÄNST. Linde Kam. 356 (uppl. 1867; efter handl. fr. 1603). —
-RUSTTJÄNST~02, äv. ~20. rusttjänst som fullgjordes av fogdar o. andra landsstatens tjänstemän. Wijkander Krigsförf. 65 (efter handl. fr. 1611). HHamilton i VittAH 17: 186 (1839, 1846). Fogderusttjenst förekom första gången under Johan III:s tid. NF (1881). —
-RYTTARE. ryttare uppsatt gm fogderusttjänst. Widmark Helsingl. 1: 243 (1860). Linde Kam. 356 (1867; i fråga om förh. på 1600-talet). —
-RÄKENSKAP~200 l. ~102. jfr -RÄKNING 1. Forssell Hist. 1: 35 (1869). Fogderäkenskaperna (i Kammararkivet) med början från 1530-talet. 2NF 36: 903 (1924). —
-RÄKNING. om räkenskaper som uppgöras av en fogde.
1) (förr) till 1, = -RÄKENSKAP. LReg. 405 (1662). Forssell Hist. II. 1: 111 (c. 1871, 1875).
2) (†) till 3 a, om räkenskaper som uppgöras av en förvaltare på en gård l. dyl. (Apologisterna undervisas) att formera fogderäkningar per Debet och Credit. Schotte NyköpElLärovH 3: 9 (cit. fr. 1742). —
-RÄNTA. kam. avgift av fastighet, som erlades till fogde. GR 12: 40 (1538). Därs. 27: 48 (1557). —
-SEDEL. (†) skriftligt meddelande från fogde. Murenius AV 253 (1653). —
-SKIFTE. (fogd- 1665. fogda- 1526. fogde- 1665—1807)
1) (numera knappast br.) ombyte av fogde. Effter mang fogtha skiffte offthe sker j kort tijd. GR 3: 154 (1526).
2) (†) så lång tid som förflyter mellan två ombyten av fogde. Dhet warar sachta ett Fougdeskiffte. Grubb 83 (1665). Rhodin Ordspr. 43 (1807). —
-SKRIVARE. (fogd- 1675. fogde- 1558 osv. fouters- c. 1577) biträde åt fogde med uppgift att föra räkenskaper m. m.; jfr HÄRADS-SKRIVARE. HFinlH 4: 349 (1558). Fogdeskrivare .. kallas (ock) Häradsskrifvare. Hallenberg Hist. 1: 160 (1790). Uppland 2: 616 (1908). —
-SKÄPPA.
1) kam. till 1; jfr -KAPPE. RP 7: 462 (1639). HHamilton i VittAH 17: 186 (1839, 1846).
2) till 4 b, om viss, efter arrendets storlek avpassad avgift som Uppsala universitets arrendatorer hade att erlägga till akademifogden. Boström 3: 398 (1852). —
-STUGA. (†) fogdes ämbetslokal; särsk. till 1 b. OPetri Tb. 15 (1524). HB 1: 232 (1584). —
-STÄMMA. (†) uppbördsstämma som hålles av kronofogde. KLilljebjörn Hågk. 21 (1838). —
-SYSSLA, r. l. f. Oldendorp 2: 447 (1788). —
-TJÄNARE. (fogda- 1535. fogde- 1543 osv.) biträde åt fogde.
1) till 1; jfr -KARL. GR 10: 20 (1535). NorrlSaml. 314 (cit. fr. 1596).
2) (tillf.) till 3. Rydberg Dikt. 2: 79 (1891). —
-ÄMBETE~020, äv. ~200. (fogda- 1843. fogde- 1640 osv.) Linc. Dd 1 a (1640). Afzelius Sag. 5: 86 (1843). —
(3 a) -ÖL. på de kungliga slotten: öl av bättre slag (som serverades vid fogdebordet). GR 25: 352 (1555). Hallenberg Hist. 4: 1001 (i handl. fr. 1615).
D (†): FOUTERS-SKRIVARE, se C.
Avledn.: FOGATI104, n. [fsv. foghati, n.] (i fråga om ä. förh.) till 1 a: område för en fogdes värksamhet. NF 2: 115 (1876). Öland (till hvilket senare här utan tvifvel äfven räknas Kalmarna fogati). Schlyter JurAfh. 2: 60 (1835, 1879). —
FOGDERI, n. (fogderi (fogte-, fougde-, fougte-, foude-) GR 4: 26 (1527) osv. fogdri (fogt-) GR 2: 258 (1525), Därs. 3: 92 (1526). fodrij GR 3: 64 (1526). -i (-ie, -ii, -ij) GR 2: 258 (1525) osv. -ey Hamb. (1700)) [jfr d. fogderi] jfr FÖGDERI.
1) (†) till 1 a: fogdesyssla. GR 2: 258 (1525). Svart G1 24 (1561).
2) (†; se dock slutet) till 1 a: område för en fogdes värksamhet, fögderi. GR 3: 64 (1526). Österbottn dehlas i twänne Fougderier. BtKännVLand 3: 12 (1683). Hamb. (1700). särsk. (fullt br.) i fråga om (ä.) norska förh. 2NF 24: 514 (1916).
3) (†) till 3 a: befattning l. tjänst ss. fogde; särsk. om det sätt varpå dylik tjänst fullgjorts: ”fögderi”. Och Herren sade til then orätta Fougden, gör Rekenskap för titt Fougderij. Bullernæsius Lögn. 266 (1619). —
FOGDI, n. [jfr d. fogedi, av mnt. vogedī; jfr t. vogtei, ävensom fsv. fögdi] (†) till 1: område för en fogdes värksamhet, fögderi. GR 7: 393 (1531). Därs. 8: 318 (1533). —
FOGDINNA, f. (†) hustru till (l. änka efter) en fogde. Lagerström Tart. 36 (1730). Envallsson Bob. 1 (1788). —
FOGDSKA, f. (i Finl.) hustru till (l. änka efter) en fogde. FoU 15: 44 (1901). —
FÖGDERI, n., se d. o.

 

Spalt F 1042 band 8, 1925

Webbansvarig