| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FOSFOR fos4for l. fos3for2, i bet. 2 ngn gg fosfå4r (phospho r Weste), r. l. m. (m. Weste, Lundell), i bet. 3 stundom n. (Ekeberg Nomenkl. 11 (1795), Sundén (1885), PT 1916, nr 268, s. 3); best. -n (Polyfem IV. 20: 4 (1811) osv.), förr äv. -en (Berzelius Kemi 1: 124 (1808), Almström Tekn. 1: 156 (1844)), i bet. 1 i best. anv. utan slutartikel (Palmblad QuintCalabr. 2 (1809)); ss. n. -et (Ekeberg Nomenkl. 11 (1795)); pl. (i bet. 2) -er fosfå4rer; förr äv. FOSFORUS, m.; best. -orusen (CAEhrensvärd Bref 2: 18 (1795; i bet. 3)), i bet. 1 i best. anv. utan slutartikel; pl. -ori (Berzelius Res. 350 (1819; i bet. 2)).
1) (†) benämning på morgonstjärnan. Spegel GV 37 (1685). När Phosphor glöder re’n och morgon bräcker. Palmblad QuintCalabr. 2 (1809). Stagnelius (SVS) 2: 136 (1821).
2) kropp l. ämne som äger förmåga att lysa i mörkret utan (märkbar) värmeutveckling; numera bl. (i fackspr., föga br.) om artificiell lyssten. Klingenstierna Musschenbroek 316 (1747). (Dr Seebeck) visade mig sina försök med artificiella fosforer. Berzelius Res. 350 (1819). 2NF 3: 1036 (1905). — särsk. (numera knappast br.) i uttr. bononisk l. bolognesisk fosfor, bolognesersten. Dalin (1851). Dalin (1871). jfr BOLOGNESER-FOSFOR.
3) [eg. ett specialfall av 2; ämnet har näml. erhållit sitt namn på grund av sin förmåga att utveckla ljus i mörkret] benämning på ett 1669 av tysken Brandt upptäckt, mycket allmänt icke metalliskt grundämne. Vit l. gul l. vanlig fosfor, av vaxgul färg, ytterst giftig o. lättantändlig, lätt syrsättlig i luften o. därvid i mörkret utvecklande ett blåaktigt sken. Röd fosfor, en modifikation av fosforn som är röd till färgen o. icke giftig samt antändes först vid relativt hög temperatur. Wallerius Hydrol. 83 (1748). Berzelius Kemi 1: 122 (1808). Fosfor har stor användning i tändsticksindustrien; hvit fosfor till vanliga, röd till säkerhetständstickor. PrHb. 1: 68 (1884). — jfr CYAN-, JOD-, KLOR-, SVAVEL-FOSFOR.
-BINDA, v. kem. förena med fosfor; numera bl. (mindre br.) i p. pf. ss. adj.: förenad med fosfor. Ekeberg Nomenkl. 30 (1795). Berzelius Kemi 1: 131 (1808). Schulthess (1885). —
-BRONS. tekn. legering av koppar o. tenn till vilken vid smältningen satts en mindre mängd fosfor. JernkA 1873, s. 381. 2NF 20: 994 (1914). —
-ELDDON~02 l. ~20. om vissa äldre elddon vid vilka fosfor begagnades för erhållande av eld. Almström Tekn. 1: 709 (1844). TT 1900, K. s. 53. —
-FÖRGIFTA. förgifta medelst fosfor; i sht i pass. o. i p. pf. WoJ (1891). Nära att fosforförgiftas, att bli fosforförgiftad. Östergren (1921). —
-KOPPAR. kem. förening av fosfor o. koppar. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 96. Engström Skeppsb. 193 (1904). —
-LJUS, n.
2) (förr) ett slags elddon bestående av ett litet vaxljus som var inskjutet i en liten glaskula innehållande sammansmält fosfor o. svavel o. som, då man ville erhålla eld, hastigt utdrogs ur kulan, varvid det antändes i luften. Berzelius Kemi 1: 134 (1808). Dalin (1851). Kindblad (1871). —
-MOS. till utrotande av råttor o. d. använd deg innehållande fosfor, råttmos; jfr -DEG. Schulthess (1885). 2UB 7: 439 (1903). —
-NEKROS. med. (särsk. förr hos arbetare vid tändsticksfabriker förekommande) gm fosforförgiftning uppkommen förstöring av käkbenet, käkbensbrand. Hygiea 1856, s. 697. 2NF 33: 611 (1922). —
-OLJA. farm. mandelolja innehållande fosfor o. eter; äv. om fiskolja med samma tillsatser. Fosforolja innehåller 1 procent fosfor. SvFarm. 198 (1901). Lindgren Läkem. (1902). —
-SALT, n. (numera knappast br., se dock slutet) fosfat. Weste (1807). särsk. (fullt br.) kem. om ett dubbelsalt bestående av fosforsyra, natrium o. ammonium. Berzelius Blåsr. 82 (1820). Lindgren Läkem. (1891). —
-SKIMMER. (i sht i vitter stil) fosforescerande skimmer. Rosenius Himmelstr. 208 (1903). Johansson RödaHuv. 2: 40 (1917). —
-SYRA, r. l. f. i sht kem. o. landt. hydrat av en viss av fosforns syreföreningar. VetAH 1782, s. 42. Fosforsyran har .. tre olika modifikationer. Almström Tekn. 1: 159 (1844). Sädesarterna behöfva fosforsyra för utbildande af sina korn. Svensén Jord. 70 (1884). —
-SYRE-ANHYDRID. kem. vattenfri förening av fosfor o. syre. Cleve KemHlex. 122 (1883). 2NF 8: 955 (1907). —
-SYRAD, p. adj. i sht kem. o. landt. kemiskt förenad med fosforsyra. Berzelius Kemi 1: 331 (1808). (Fosforsyrans) föreningar med baser får namn af fosforsyrade salter. Almström Tekn. 1: 161 (1844). LAHT 1897, s. 243. —
-SYRLIG. kem. kemiskt förbunden med fosforsyrlighet. Berzelius Kemi 1: 463 (1808). Kindblad (1871). —
-SYRLIGHET~102 l. ~200. kem. hydrat av en viss av fosforns syreföreningar (med lägre syrehalt än fosforsyra). Ekeberg Nomenkl. 18 (1795). Almström Tekn. 1: 159 (1844). 2NF 8: 955 (1907). —
-TENN. kem. förening av fosfor o. tenn. Berzelius ÅrsbVetA 1830, s. 115. I tekniken framställas dels fosfortenn .., dels fosforkoppar ..; bägge användas vid tillverkning af fosforbrons. 2NF 35: 983 (1923). —
-TÄNDSTICKA~020 l. ~200. tändsticka med tändsats i vilken ingår fint fördelad gul fosfor; jfr -STICKA. NDA 1861, nr 205, s. 3. Derosne i Frankrike skall ha varit den förste, som (1816) tillverkade fosfortändstickor. UB 4: 590 (1873). —
1) till 2: som har egenskapen att lysa i mörkret, fosforescerande. GT 1788, nr 121, s. 3. VetAH 1801, s. 155. särsk. om ljus o. d. Phosphoriska Liuset är et helt annat Lius, än det Electriska. Linné i VetAH 1746, s. 60. Trolle Duvall 1: 269 (1875).
2) till 3: fosforartad. En stinkande Phosphorisk lukt. Klingenstierna Musschenbroek 173 (1747). Sätherberg Lefn. 56 (1896). särsk.: som är beredd av l. innehåller fosfor. Fosforiska elddon. Berzelius Kemi 1: 133 (1808). Phosphoriska tändstickor. ÖoL (1852).
3) med anslutning till namnet på tidskriften Phosphoros (se FOSFORIST): fosforistisk. JournLTh. 1810, s. 1141. Phosphoriske männer. MarkallN 1: 38 (1820).
Spalt F 1217 band 8, 1925