Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FRUSTRERA, v. -ade.
Ordformer
(frustera 1712)
Etymologi
[av fr. frustrer, av lat. frustrari, gäcka, svika, göra fruktlös, av lat. frustra, förgäves, fåfängt, fruktlöst]
(†) gäcka, svika, bedraga; strandsätta. (Jag har) Hellare weladt något j liwset framföra, än monga Gudfruchtigas åstundan försettlighen frustrera. L. Paulinus Gothus Arch. Föret. B 1 b (1630). Som hon nu beklageligen mig så frusterat, att hon intet vil .. stå vid sin gorde lofven. VDAkt. 1712, nr 176. Swedberg Schibb. 273 (1716). Andersson (1845, 1857).

 

Spalt F 1623 band 8, 1926

Webbansvarig