Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FYKA fy3ka2, förr äv. FJUKA, v. -er, fök fø4k (Strömborg SvSprSkol. 23 (1857), Lundell (1893)), fukit fɯ3kit2 (Lundell (1893)) ((†) ipf. pl. fuko Strömborg SvSprSkol. 23 (1857)), äv. -te (Norlind Hell 2: 63 (1913)), -t; o. i ssgr (förr) FÖKA. vbalsbst. FJUK (se d. o.), -ANDE, FYK (se avledn.), FÅK (se d. o.).
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om snö, stoft, flygsand o. d. (mera tillfälligt om mängd av andra lätta föremål): häftigt drivas fram av vinden, yra, ”ryka”; jfr DRIVA, v.2 15 e, FNYKA; äv. opers. det fyker, vanl.: det är snöyra. Mulden fiuker fför wederet. Tideb. 29 (c. 1525). The Tyranner (skola vara) så monge såsom fiukande agnar. Jes. 29: 5 (Bib. 1541). Och fyker slättsanden och ryker stadsröken. Ossian-Nilsson Slätt. 212 (1909). När han .. kommit ut om porten, fykte det ett moln af snö rakt i ansiktet på honom. Norlind Hell 2: 63 (1913).
FYKA IGEN10 04. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om fördjupning o. d.: fyllas av yrande snö. Alla spår på vägarna ha fukit igen under den starka blåsten i går.
-TIDENDE. (fykre 1609 (sannol. tryckfel för fyke)) [fsv. föketidhande] (†)
Spalt F 1860 band 9, 1926