Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖR- ssgr (forts.):
(I 2) FÖR-DROPPAR3~20, pl. tekn.
a) om den vid destillation av brännvin o. d. först övergående spriten: försprit. Hoorn Jordg. 1: 85 (1697). De första droppar äro de starkaste och förvaras särskildt, under namn af Fördroppar. Fischerström 3: 323 (1787). Widman OrgKemi 20 (1895).
b) om den först utrinnande tjäran vid bränning av trätjära samt om den först övergående produkten vid destillation av tjära. Af (stenkols-)tjäran erhåller man vid destillation: 1) fördroppar och lättolja, 2) mellan- och tungolja, 3) antracenolja, 4) mjukt beck och 5) hårdt beck. KemT 1901, s. 40.
(I 2) -DROPPAR-TJÄRA 300~20, r. l. f. jfr -DROPPAR b. JernkA 1905, s. 602.
(II 1 b α) -DRUCKEN040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), p. adj. jfr FÖR-DRICKA.
1) (†) som druckit sig rusig, drucken, berusad. VDAkt. 1684, nr 224. Han (hade) då warit nogot fördrucken. VRP 1711, s. 365. VDAkt. 1725, nr 392.
2) [i nyare tid väl efter d. fordrukken] (kroppsligen o. andligen) förstörd l. ödelagd l. präglad av dryckenskap, försupen. Här (i Finland) ähr ett oförnufftigt och fördruket folk, som hvarcken haffve vett eller skäll. GR 26: 107 (1556). Wieselgren SvSkL 4: 281 (1847). Mina män äro tjufvar och fördruckna uslingar. Heidenstam Karol. 1: 256 (1897).
(II 2 a) -DRUMMAS040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. dep. -ades, förr äv. -DRUMMA SIG, v. refl. (Möller (1790), Nordforss (1805)); -drumning. [till DRUM] geol. o. bärgv. om malmgång (stundom äv. annan mineralgång): förgrena sig i (småningom upphörande) finare gångar l. ådror (drummer). Rinman 1: 544 (1788). De förändringar af malmer och bergarter, skölgångar, fördrumningar m. m. som i orter och sänkningar sig förete. SPF 1858, s. 18. Fördrummade gångar. JernkA 1894, s. 337.
(II B) -DRUNKNA. (†)
1) drunkna; äv. bildl. The som fördrwnckna j theres kötzligha lusta. GlossaMat. 7: 6 (NT 1526). Föll han oförwarandes nidh aff Bryggian, vthi Elffuen, och således fördruncknadhe. Leuchowius Zader 178 (1620). Cavallin Herdam. 5: 236 (cit. fr. 1727).
2) översvämmas, fyllas med vatten. Dee fördrunknade och ödelagde gruffvor. RP 6: 11 (1636).
-DRÄFFLIG, se FÖRTRÄFFLIG.
(II 3) -DRÄGLIGA0400 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade. [till DRÄGLIG] (föga br.) göra dräglig(are). Spiess Bergtr. 88 (1799). Solhetta och qvalm, då och då fördrägligadt af några vindstötar. Zedritz 2: 13 (1857).
(I 4) -DRÄNG3~2. dräng som går före i arbetet o. som har ledningen av o. uppsikt över de andra drängarna, husbonddräng. ÖgCorr. 1854, nr 71, s. 4. En gift Fördräng, som är fullkomligt nykter och driftig samt van vid alla vid ett välskött jordbruk förefallande göromål, erhåller förmånlig plats. NerAlleh. 1886, nr 122, s. 4. EkonS 2: 94 (1895).
Ssgr: fördrängs-plats (LAHT 1883, s. 3).
-syssla.
(II B) -DRÄNKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313)
1) (numera knappast br.; jfr dock b) dränka (ngn); äv. om vatten, flod o. d. GR 1: 23 (1521). Han lätt .. ynkeligen fördränkia monga om nattetidh i Norre ström. RA 2: 277 (1569). Gud lät komma en flod, som fördränkte alla menniskor. Lindblom Cat. 1 (1811). Rydberg Myt. 1: 707 (1886). särsk.
a) (†) refl. o. i pass. med intr. bet.: drunkna. Hiorden brådstörte sigh vthi syöön, och fördrenkte sigh. Luk. 8: 33 (NT 1526). En stor del af dem nödgades burdus wada i strömen och fördränktes. KKD 2: 55 (1708). Ekelund NH II. 2: 95 (1838).
b) (numera nästan bl. i högre stil, föga br.) bildl.: dränka; äv. i pass. med intr. bet.: drunkna. Jach är Christus som .. fordrängt och vpsuolghit tina synder vthi mina rätfärdugheet. OPetri 2: 187 (1528). Raskt vill jag dricka, — / Oron och qvalen / Fördränka jag vill. Stagnelius (SVS) 1: 326 (c. 1815). Snart kom dödskampen, åtföljd af yrsel och hallucinationer, och fördränkte i ett oredigt ordflöde allt hvad han velat yppa. Hedenstierna FruW 175 (1890).
2) sätta (ngt) under vatten; om vatten, flod o. d.: (helt) översvämma; i pass. med intr. bet.: översvämmas, övertäckas l. fyllas med vatten. Jer. 49: 4 (Bib. 1541). Hus och bygninggar fördrencktes (då Tibern svämmade över). Swedberg Dödst. 548 (1711). Hafvet .. svallade öfver sina stränder och fördränkte allt land, som låg närmast. Topelius Lb. 1: 155 (1860). Rydberg Vap. 13 (1891). jfr: Then af sanden fördränkta staden Falsterbo. Rhyzelius Ant. 78 (c. 1750). särsk.
a) (†) sänka (fartyg m. m.); i pass. med intr. bet.: sjunka, gå i kvav, gå till botten. Schroderus Liv. 233 (1626). Trenne lodjor fördränktes. Hallenberg Hist. 3: 205 (1793). Han medförde 4 Kanoner och fördränkte de öfriga. VexiöBl. 1814, nr 8, s. 1.
b) i överförd o. bildl. anv. The många menniskligha stadgar och budh, som nw alla werldena fördränct hafua. FörsprRom. 6 b (NT 1526). Hans tankars forna hem med hela den verld, han derifrån såg, låg fördränkt i tviflets flod. Lysander Faust 89 (1875). (numera knappast br.) i p. pf. i bet.: försjunken, fördjupad (i), helt upptagen (av ngt). Han var fördränkt i sina tankar. Knorring Förh. 3: 364 (1843). Grelsmännen sutto där fördränkta i sin undran länge. Högberg Vred. 2: 103 (1906).
(II B) -DRÄPA. (†) dräpa. 1Kor. 10: 9 (NT 1526). Swedberg SabbRo 314 (1689, 1710).

 

Spalt F 2494 band 9, 1927

Webbansvarig