| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRFÄRA förfä4ra l. fœr-, l. -fæ4r-, i Sveal. äv. 032 (förfä´ra Weste; förfä`ra Dalin), v. -ade ((†) pr. ind. sg. -fär Vultejus Post. B 1 a (1686), Ps. 1695, 385: 2 (rimmande med är). — p. pf. -färd (i predikativ ställning) Holof. 36 (c. 1580: förfärde, pl.), Spegel TPar. 148 (1705; rimmande med swärd); -färt (sg. m., i predikativ ställning) Fosz 181 (1621: oförfärt; rimmande med begärt); -färet (pl. m., i predikativ ställning) Holof. 15 (c. 1580); -färit (pl. m., i predikativ ställning) Holof. 20 (c. 1580)). vbalsbst. -AN o. -ELSE, se avledn.
1) (numera i sht i skriftspr.; se dock nedan under a o. b) förskräcka, skrämma, injaga skräck hos (ngn). Sådant är eij annet än till ath forfare och skrema folk mett. GR 11: 347 (1537). (Soldaterna må) icke lathe sig förfäre aff månge och farlige tidender. Därs. 15: 87 (1543). Du förfärar mig med din häftighet. Östergren (1923). — särsk.
a) i pass. med intr. bet., i sht förr äv. refl.: förskräckas, bli förskräckt; särsk. i p. pf. ss. adj. (nästan bl. predikativt): förskräckt; ofta med en av prep. över, stundom för l. av, förr äv. vid inledd bestämning angivande det som injagar skräck; utom i p. pf. ss. adj. i sht i skriftspr. Han (sade) till them, Warer icke förfäradhe. Mark. 16: 6 (NT 1526). (Då Maria såg ängeln) wort hon förfärat vthaff hans taal. Luk. 1: 29 (Därs.). I behöffue inted förffära edher i noghen motto. GR 6: 187 (1529). Tu torff icke förfäras för migh, och mijn hand skal icke wara tigh förswår. Job 33: 7 (Bib. 1541). Wij .. ähre (icke) förfäret för them. Holof. 15 (c. 1580). Tu må tigh en gångh widh skam och last förfära. PPGothus Und. Ff 2 a (1590). Den förfärades själ är delad mellan fruktan och förvåning. Lidbeck Anm. 327 (1798). Ondskans härar alla / Förfära sig och falla. Ps. 1819, 300: 2. Förfäras ej, du lilla hop! Därs. 378: 1. Svenskarnas lilla hop .. förfärades ej af fiendernas mängd. Fryxell Ber. 15: 135 (1848). (Jag) trädde in, förfärad och förlägen. Snoilsky 2: 105 (1881). Jag förfärades över mina egna ord. Auerbach (1908). — jfr O-FÖRFÄRAD.
b) (mindre br.; se dock slutet) i p. pr. ss. adj.: som injagar skräck, förskräcklig, förfärlig. Ur remnande skyn / Förfärande ljungeldar bryta. Wallin Vitt. 2: 8 (1803). Hallström Than. 59 (1900). jfr ALLT-FÖRFÄRANDE. — särsk. (vard., fullt br.) med försvagad bet., närmande sig bet. av bl. förstärkningsord: oerhörd, ss. adv.: oerhört; jfr FÖRFÄRLIG 3. Den förfärande mängden af motioner. De Geer Minn. 2: 50 (1892). Förfärande granna filt- och brysselmattor. Zilliacus JapStud. 3 (1896).
2) (†) frukta. Om i en Danneman willien wara, / På min sida will iagh inthet förfära. Dr Simon 10 (1627).
FÖRFÄRELSE, r. l. f. (m. Dähnert (1784), ÖoL (1852)) ((†) n. Job (pl.)). (-else 1526 osv. -ilse 1526—c. 1600) [fsv. forfärilse; jfr d. forfærdelse; jfr äv. mnt. vorvērnisse] (numera knappast br.) förskräckelse, skräck, fasa, förfäran. En förfärelse kom öffuer them alla. Luk. 4: 36 (NT 1526). Mina af förfärelse darrande händer. Forsell Sällsk. 180 (1848). (†) På alla sidhor skola hastigh förfärilse förskreckia honom, så at han icke skal weta hwart vth han skal. Job 18: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: förskräckelser). särsk. konkret, om ngn l. ngt som injagar fruktan: ”skräck”. Aningen om Hans misshag .. gjorde Honom till en förfärelse för .. (människans) inbillning. Lehnberg Pred. 2: 179 (c. 1800). NordT 1886, s. 474.
Spalt F 2685 band 9, 1927