| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
(†)
1) framställa, berätta, omtala (ngt för ngn). Wetten I icke det såsom är wida spordt? / Jag swarade Neij, jag hafwer eij hört, / Mig är det icke förfördt. Carl IX Rimchr. (c. 1600).
2) [med anslutning till FÖR- II 1 a ζ] baktala; förtala; falskeligen anklaga, komma med falska beskyllningar mot (ngn); jfr BEFÖRA. The forföre honom (dvs. Gustav Vasa) och seya, at han komber ny tro i landit. OPetri Tb. 41 (1525). En gång förförd, blijr sällan wäl hörd. Grubb 187 (1665). Du Herre är så förförder hoos honom, at han will dräpa digh. Peringskiöld Wilk. 364 (1715; isl. rogdur fyrir honum). VDAkt. 1782, nr 13.
Spalt F 2692 band 9, 1927