| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRHINDRA förhin4dra l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förhi´ndra Weste; förhi`nndra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, VDAkt. 1669, nr 251), -ANDE, -ELSE (†, Månsson Åderlåt. 80 (1642), Fiellström (1738)), -ING (†, GR 6: 62 (1529), SmålAlleh. 1883, nr 149, s. 3); -ARE (†, Linc. Qq 6 b (1640), Schultze Ordb. 1912 (c. 1755)).
1) (†) kvarhålla (ngn l. ngt); förhålla (ngn ngt); hålla l. taga (ngn) i förvar. Jörien van Sottern var begierendes, at hans godz skulle ey varde forhindrat aff Eric Kog. OPetri Tb. 30 (1524). Huar noger .. wille giffua sig hiit j riichit schulle han her bliffua forhindrat. GR 3: 26 (1526). Rostoch ther .. (daljunkaren) nw forhindrat är. Därs. 5: 124 (1528). Må J fult och fasth forlata ider ther tiil, att iders godz bliffue än ene gånge anholdne och Forhindrade. Därs. 10: 186 (1535). Därs. 29: 747 (1560). — särsk.
a) i uttr. förhindra (ngn) till rätta, kvarhålla l. gripa (ngn) för att inställa honom för rätta. Begærandis vppå våra vegna ath then fforrædare motte bliffua ther forhindradt til rettha. GR 4: 351 (1527). The som någit forräderi .. bruka vthi thet ena åff thesse iij (dvs. tre) rijke skulle ecke niwta fredt .. vdi thet andra Vthan forhindres til rätta. Därs. 4: 380 (1527). Därs. 6: 54 (1529).
b) uppehålla; fördröja; refl.: försena sig, försinka sig. Vtti the hafner .., ther .. (skeppen) icke för ijss lenge förhindrede blifwe. GR 14: 286 (1542). Atalanta som .. upplåckar (äpplena under löpningen); för hindrar sig der igenom. Ehrenadler Tel. 15 (1723).
2) lägga (avgörande) hinder i vägen för (ngn l. ngt), hindra; numera i sht med abstrakt sakobj.: hindra (ngt) att ske l. äga rum l. komma till värkställighet l. utförande, (söka) omöjliggöra l. avvärja l. förebygga (ngt). GR 1: 19 (1521). Honom (dvs. Gud) kan ingen förhindra j thet han wil haffua fram. OPetri 3: 491 (1535). Ach Aeneas, hwad ondt kan tu .. förhindra. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 123. Hvarken kungen eller Hamilton vågade förhindra mig att uppträda på det sätt jag ville. De Geer Minn. 1: 194 (1892). Lagerlöf Troll 2: 24 (1921). — särsk.
a) i p. pf. med adjektivisk bet.: urståndsatt (att göra ngt); som har förhinder; förr äv. övergående i bet.: upptagen (av l. med ngt). Iach .. haffuer warit förhindrat ath komma till idher. Rom. 15: 22 (NT 1526). För månge rigsens vichtige ährender skul, som vij opå thenne tijdt mykitt ähre förhindrede medh, haffve vij icke kunnett giffve eder någett synnerligitt förslagh före. GR 29: 29 (1559). Günther (hade) .. af en genomgående reparation varit förhindrad att flytta in i bostaden. De Geer Minn. 1: 170 (1892). — jfr O-FÖRHINDRAD.
b) (†) med såväl direkt som indirekt obj.: (söka) hindra (ngn) från l. i (ngt), vara till hinders för (ngn) i (ngt), omöjliggöra (ngt) för (ngn). GR 14: 396 (1542). Ehuruwäll fienden med dess musqvetrie söckte oss öfwerkomsten (över strömmen) att förhindra. KKD 3: 43 (1706). JGOxenstierna 4: 69 (1815).
c) (†) vara hinderlig för (ngt), skada. Hugg thet (dvs. det ofruktbara fikonträdet) bort, hwar effter skall thz förhindra iordhena? Luk. 13: 7 (NT 1526; Luther: was hyndert er das land? Bib. 1917: utsuga jorden).
d) (†) ss. vbalsbst. -ing; äv. mer l. mindre konkret: hindrande omständighet o. d., hinder, förhinder, förfall. Vm sig så begifuer, at .. någon förhindring förefalla kunde. GR 13: 149 (1540). Föräldrarna skole (icke) vthi Echtenskapsens Förhindring eller Vplösande theras Wälde miszbruka. Schroderus Os. III. 1: 320 (1635). SmålAlleh. 1883, nr 149, s. 3. — särsk. i uttr. utan gensägn (l. insaga o. d.) eller förhindring, utan invändning eller försök att lägga hinder i vägen (för ngt). Vtan min, mine Erffwingers ock hwars mandsz jnsage eller forhindringh. GR 11: 430 (1537). Sådant måtte obråtzligen holles föruthan theres eller någre andres .. motsägn eller förhindring uthi alla måtto. Därs. 29: 541 (1560).
3) (†) omöjliggöra framkomsten på (en väg o. d.) l. genom (ett pass o. d.), tillspärra. GR 26: 471 (1556). Om landwägin bliffue förhindrat. Brahe Kr. 46 (c. 1585). Sedan vprykte the ther ifrån .. til at förhindra Passet för Grefwen aff Beuren. Schroderus Os. III. 1: 271 (1635).
Spalt F 2743 band 9, 1927