| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) (i fackspr., knappast br.) den del av ett land l. ett område som ligger utåt gränserna, särsk. ett lands område utmed kusten (ss. motsatt det längre in belägna huvudlandet). Styffe Un. XII (1867). Nordenskiöld Vega 1: 357 (1880).
2) (knappast br.) geogr. om område omedelbart framför o. nedanför alper l. fjäll; jfr 3. Det alpina förlandet. Nathorst JordH 937 (1894). JernkA 1900, s. 309.
3) (knappast br.) geol. Man kallar det område, mot vilket vecken och överskjutningarna drivits, förland, det, som liksom skjutit på dem, bakland. Ramsay GeolGr. 1: 67 (1912).
4) (i Norrl., numera föga br.) mark mellan inägorna i en by l. en fäbodvall o. den egentliga skogsmarken. 1NJA 1905, s. 387 (i referat av handl. fr. 1857).
Ssg: förlands-linje. (i Norrl., numera föga br.) till FÖR-LAND 4: gränslinje mellan ”förlandet” i en by l. en fäbodvall o. den egentliga skogsmarken. PT 1905, nr 53 b, s. 2. —
(II A) -LANGA, v. (-laanghe 1526. -longa 1525) [fsv. forlanga (i bet. II), av mnt. vorlangen; jfr mnl. o. holl. verlangen samt LÅNGA, v., o. FÖRLÄNGA, v.2] (†)
(II 2 b resp. II 1 a α) -LAPPNING040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [till LAPP, r., resp. LAPPA, laga] boktr. av tryckaren före tryckningens början medelst påklistrande av lappar på valsen o. d. värkställd upphjälpning av tryckets jämna utseende över hela formen, lappning. SD(L) 1897, nr 85, s. 2. NordBoktrK 1908, s. 217. —
(II 3 c) -LAPSKA förlap4ska l. fœr-, i Sveal. äv. 032, v. -ade; -ning. [till LAPSK] göra lapsk l. till lapp; ofta i pass. med intr. bet. TurÅ 1909, s. 262. 2NF 15: 1189 (1911). —
(II 2 b) -LARVAD, p. adj. [efter t. verlarvt; till LARV] (†) klädd i mask; vanl. bildl.: förklädd; förtäckt. Columbus Ordesk. 59 (1678). (Påven) är .. intet annat än en förlarfwat, eller förklädd Förste. Isogæus Segersk. 211 (c. 1700). —
(II 2 b β; jfr anm. sp. 2318) -LASKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning. (föga br.) skeppsb. gm laskning förbinda, laska. Röding SD 33 (1798). SvTyHlex. (1851, 1872). —
(II B) -LASTA, v.1, -are. (†) utlåta sig klandrande om; lasta; smäda, bespotta. 1Petr. 4: 14 (NT 1526). Syr. 23: 1 (1536). Giöra the Luthero stor orett, som förlasta hans läro om trona. Swedberg Casa 255 (1723). —
(II) -LASTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2 [jfr mnt. vorlasten, t. verlasten]
1) (†) refl. till II 1 c α: belamra sig, besvära sig (med ngt). Förlasta tigh icke medh hindersamma Reesztygh. Schroderus Comenius 487 (1639; t. orig.; beschwehr dich nit).
2) (föga br.) till II 1 a γ: lasta (ett skepp) för hårdt, överlasta. Schroderus Comenius 468 (1639). Schulthess (1885). —
(II A) -LAT, n. [av mnt. vorlat; jfr fsv. forlat, eftergift?] (†) bestämmelse; beslut; överenskommelse. GR 16: 181 (1544). Szå bleff sådane Krigzfolk offwer (dvs. emot) wårt beskeedt och förlat .. någet längre vppeholdne. Därs. 183. —
(I 1 e) -LED3~2, r. (Flodström SvFolk 44 (1918)), äv. n. (Beckman SvSpr. 184 (1904), Mjöberg Stilst. 262 (1911)). språkv. om den första delen (leden) av ett sammansatt ord. Tamm SammansOrd 13 (1900).
Spalt F 2846 band 9, 1927