Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRMÅGAN o. FÖRMÖGEN, f.
Ordformer
(-ma(a)g- GR 1: 4 (1521), 3: 385 (1526); -mog- BtFinlH 3: 48 (1535), Rudbeck Bref 345 (1695); -mug- GR 10: 222 (1535); -måg- Ludvigsson, VDAkt. 1720, nr 52. — -an GR 1: 4 (1521), VDAkt. 1720, nr 52; -en GR 10: 222 (1535), Rudbeck Bref 345 (1695); -on, oblik kasus, GR 3: 385 (1526), VDAkt. 1663, nr 455. — -mögen GR 20: 192 (1549), OxBr. 11: 499 (1633); -mögienn TbLödöse 138 (1589))
Etymologi
[fsv. formaghan (-en), f.; vbalsbst. till FÖRMÅ, efter mnt. vormogen l. t. vermögen, n. Jfr FÖRMÅGA, sbst.]
(†) = FÖRMÅGA, sbst. Hielpe till venskap .. them i mellom epter mina förmagan. GR 1: 4 (1521); jfr FÖRMÅGA, sbst. 1. Hure hartt wij aff hiärted .. hwar och een sine ägedeler och formågen tilhänger. Ludvigsson Norman 25 (c. 1550); jfr FÖRMÅGA, sbst. 2. Probsten och KyrckioHeerden, som snart öfver sin förmågan uthi dess bekantte och beklagelige Tillstånd. Embetet uppvachtat. VDAkt. 1720, nr 52; jfr FÖRMÅGA 1 a.

 

Spalt F 2967 band 9, 1927

Webbansvarig