| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSVINNA försvin4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försvi´nna Weste; försvi`nna Dalin), v. -svinner, -svann, -svunno, -svunnit, -svunnen; se för övr. SVINNA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Phrygius HimLif. 44 (1615), Lind (1749)), -SVINNING († ss. enkelt ord, Schultze Ordb. 5277 (c. 1755), Atterbom Siare VI. 1: 85 (1852)). (p. pf. sg. best. o. pl. försvundne, -a Mörk Ad. 2: 53 (1744), Stagnelius (SVS) 2: 61 (c. 1815; rimmande med öfvervundna), Vinterbl. 1853, s. 233 (angivet ss. tämligen allmänt, men klandrat)).
1) upphöra att kunna iakttagas (i sht gm synen); oftast med tanke på att ngt avlägsnar sig l. bortföres o. d.: avlägsna sig l. komma ur sikte; svinna bort, bliva borta; om ljud: upphöra, dö bort; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Han lät den ena saken efter den andra försvinna i sina rymliga fickor. Theres öghon öpnades ath the kände honom (dvs. Jesus), och så förswan han vthur thera syn. Luk. 24: 31 (NT 1526). Sielfva den hemlige afvunden, som är så medfödd hos Menniskian, förswann utur deras Hierta. Ehrenadler Tel. 689 (1723). De bleka stjernor, / En efter annan, slockna och försvinna. Tegnér (WB) 1: 62 (1825). När hvarje ljud försvunnit. Lundegård Prins. 85 (1889). (Skeppen) foro förbi utan att märka något och voro snart försvunna bakom en udde. Melin VikSaga 66 (1910). (Tilltalsordet I har) nu så gott som försvunnit ur språkbruket. Nilsson FestdVard. 52 (1925). — särsk.
a) om person som (hastigt l. oförmärkt) avlägsnar sig (o. sedermera icke höres av); äv.: avvika, ”avdunsta”, ”göra sig osynlig”. Försvunnen från hemmet, från sitt hem. På morgonen, när man skulle gripa honom, var han försvunnen. Försvinna med kassan. Han försvann på en stund in i sitt rum. Försvinn! (vard.) laga att du kommer härifrån! ut med dig! Ther med förswan så hwar och en Ryss i en fierdingz tima aff Slottet. Petreius Beskr. 1: 26 (1614). ”Oden styre till det bästa”, / sade Hilding, och försvann. Tegnér (WB) 5: 39 (1825). Hon försvann in i butiken. Lundegård LaMouche 26 (1891).
b) (†) i fråga om dödsfall: gå bort. Snarliga kommer thens ondas fall, / at han hädhan förswinna scal. Ps. 1536, s. 34. Och vill hon ta sig de späda an / hvars mor försvann, / så bjuder Hösten sin thron åt Våren. Tegnér (WB) 5: 34 (1825). Johansson HomOd. 3: 196 (1844).
c) om sak: komma bort l. undan (o. icke kunna återfinnas någonstädes). Schultze Ordb. 5277 (c. 1755). Sen hundra år försvunnen / var Moguls kungaring. Heidenstam Vallf. 11 (1888). — särsk. (†) i det bildl. uttr. försvinna ngn undan händerna, rinna bort mellan händerna på ngn. Therföre äre j ock förbannadhe, så at all ting förswinner idher vndan hendrenar. Mal. 3: 9 (Bib. 1541). Thet närwarande förswinner osz vndan händerna. Schroderus Hoflefv. 275 (1629). jfr: Den materiella (värkligheten), som ju försvinner oss under handen. Rydberg FilosFörel. 1: 31 (1876).
d) i bildl. anv.: gå förlorad, mistas; särsk. i vissa ordspr. Tå (dvs. om solen skiner annandag jul) skal förswinna myckit Guld, / Och skal man blifwa Kornet Huld. Bondepract. B 4 b (1662). Illa wunnet, snart förswunnet. Grubb 380 (1665). Hwadh Swärd winner, dhet snart förswinner. Dens. 342.
e) (komma att) döljas helt l. delvis på grund av att ngt annat omsluter l. skymmer (personen l. föremålet i fråga); äv.: icke uppmärksammas l. iakttagas, emedan ngt annat tilldrar sig uppmärksamheten. Försvinna i mängden. I din modersfamn försvinna. Lidner 1: 236 (1788). Gråa murar halft försvinna / Bak brokad och draperier. Snoilsky 2: 21 (1881). Åsnorna äro små och eländiga och försvinna under sina bördor. Hedin Pol 1: 99 (1911).
f) bildl., för att beteckna att ngt liksom utplånas (ur ngns medvetande) l. kommer att sakna betydelse därigm att det sammanställes l. jämföres med ngt annat som gör ett starkare intryck l. är av större vikt. (Gustav Vasas) fel försvinna, när man anser hans stora dygder. Dalin Hist. III. 1: 508 (1761). Alexander, oaktadt sitt vackra utseende och förmånliga sätt att vara, försvann bredvid prinsen. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 308 (1812). Tegnér (WB) 5: 42 (1824).
g) i fråga om att ngt upphör att kunna iakttagas därigm att det övergår i ngt annat: förlora sig i, uppgå i; äv. om vad man ser på så långt håll l. under sådana omständigheter att synbilden upplöses o. blir otydlig (ofta bildl. i fråga om historiska förlopp o. händelser); i förb. med prep. i. Miniatursk. 55 (1784). Runornas uppkomst försvinner i det aflägsnaste fjerran. Holmberg Nordb. 334 (1854). Öfvermålning af artilleripjäser .. med vissa färger för att komma dem att ”försvinna” i terrängen. 2NF 35: 4 (1923).
2) (†) täras bort, borttvina, förtvina; äv. bildl. Hans kött förswinner, så at man intet seer thet. Job 33: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: hennes hull förtvinar). För sorgh må iagh förswinna / I thenna Jemmerdaal. Wivallius Dikt. 90 (1634). Om Bogen (hos en sjuk häst) förswinner. IErici Colerus 2: 327 (c. 1645; överskrift). Gezelius Cajanus 31 (1681).
3) upphöra att finnas (till) l. att vara till, bliva till intet, upphöra; utplånas; gå bort; förgå. OPetri MenFall D 2 a (1526). Sårnadhen är förswunnen. 3Mos. 13: 6 (Bib. 1541). Frögd är snart förswunnen. Grubb 223 (1665). Detta fel försvann med åren. Kellgren 2: 166 (1790). Profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut. 1Kor. 13: 8 (Bib. 1917). — (†) Seer till j föractara och förundren idher och förswinnen. Apg. 13: 41 (NT 1526; Bib. 1917: bliven till intet). — särsk.
a) i jämförelser, i sht i uttr. försvinna som en rök, förr äv. försvinna som ett väder o. d. OPetri MenFall N 6 b (1526). (De ogudaktiga) skola .. förswinna, såsom en röök förswinner. Psalt. 37: 20 (Bib. 1541). Vish. 2: 3 (Därs.). Stiernhielm Herc. 64 (1648, 1668). Men som en skugga, en dröm, försvann min jordiska storhet. Stagnelius (SVS) 3: 72 (1817).
b) (i vitter stil) om tid (äv. om ngns liv o. d.): förlida, gå till ända, förrinna, fly (bort). Leopold 6: 56 (1798). I lägret sen mitt lif försvann. Tegnér (WB) 4: 19 (1821). Försvunnen var en blodig dag, / Det var på Lemos strand. Runeberg 2: 62 (1836).
c) (†) om underhandling l. överenskommelse l. dyl.: gå om intet. Sedan den Giftermåls handel, som Norby börjat med Fru Christina, igenom hans olycka, aldeles förswan. Celsius G1 1: 294 (1746). När detta föreslagna förbundet försvan. Därs. 2: 187 (1753).
4) i p. pr. i adjektivisk (resp. adverbiell) anv.
a) (i högre stil, föga br.) som har kort varaktighet; förgänglig. Med försvinnande ord förfärdiga de lifligaste och varaktigaste bilder. Tessin IVetA 1745, s. 5. Israels barn .. kunde (icke) se på Moses’ ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande. 2Kor. 3: 7 (Bib. 1917).
b) ss. förstärkande bestämning till ord som angiva fåtal l. litenhet. Vara i försvinnande minoritet. Höjer Sv. 1: 282 (1873). Vår jord, som synes oss stor, är dock försvinnande liten i förhållande till den omätliga världsrymden. Carlson 1Skolgeogr. 210 (1894). Jag (har) icke haft tillfälle att undersöka mera än ett försvinnande fåtal hithörande arter. BotN 1895, s. 148.
2) = FÖRSVINNA 3 a. Så skola the (dvs. de onda) lijkwel innan kort, / såsom en röök förswinna bort. Ps. 1536, s. 35. PJGothus Savonarola SyndSp. G 5 a (1593).
Spalt F 3318 band 9, 1927