| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVINNA svin3a2, v. -er svin4er, svann svan4 (svunno svun3ω2), svunnit svun3it2, svunnen svun3en2 (imper. sg. svin Jes. 44: 27 (Bib. 1541: förswin), Leopold i 2SAH 1: 5 (1801: Svin bort, svin undan). svinn Schultze Ordb. 5275 (c. 1755: svinn) osv. — ipf. sg. svan (-w-) Luk. 24: 31 (NT 1526: förswan), Höpken 1: 6 (1767: försvan). svann (-w-) 4Mos. 11: 2 (Bib. 1541: förswann) osv. — sup. svunnet Schultze Ordb. 5275 (c. 1755). svunnit (-w-) Ekeblad Bref 1: 216 (1653: swunnit bårt; rättat efter hskr.) osv. — p. pf. svunnen (suu-, swu-) OPetri 1: 29 (1526: förswunnen) osv. svunnit (swunit), n. Bureus Suml. 46 (c. 1600: förswunit), Atterbom Minnest. 1: 114 (1847: försvunnit). swunde, pl. Berch Hush. 209 (1747: förswunde). svundna (-w-, -e), pl. o. sg. best. Mörk Ad. 2: 53 (1744: förswundne, pl.), Vinterbl. 1853, s. 233 (: Försvundna; klandrat). svunna (-w-, -e) pl. o. sg. best. OPetri 1: 111 (1526: förswunne, pl.) osv.); förr äv. SVINNAS, v. dep. (anträffat bl. i inf.). vbalsbst. -ANDE (anträffat bl. i vbalsbst. till verb med svinna ss. senare ssgsled, Isogæus Segersk. 501 (c. 1700: förswinnande) osv.), -ELSE (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med svinna ss. senare ssgsled, Phrygius HimLif. 44 (1615: förswinnelse), Lind (1749: Förswinnelse)), -ING (numera bl. ss. enkelt ord, tillf. i bet. 2, Schultze Ordb. 5277 (c. 1755: Försvinning), SDS 4 ⁄ 3 1919, s. 5).
1) (numera bl. i vitter stil) (småningom l. gradvis) upphöra att kunna iakttagas (i sht gm synen); avlägsna sig, komma ur sikte; försvinna (se d. o. 1); särsk. dels i uttr. svinna hän l. sin kos, dels i uttr. svinna i ngt, gå upp i ngt, förlora sig i ngt; äv. i mer l. mindre bildl. anv. För straff all redzlo swan sin koos. L. Paulinus Gothus MonPac. 104 (1628). Rikdom svinner ur hus, när Mannen dagliga super. Nicander GSann. 43 (1766). Vid hvarje kyss han suckar så, att föga / Tycks fela, det ej själn i hennes svinner, / Att ur hans tömda barm i hennes vandra. Atterbom SDikt. 1: 241 (1809, 1837). Han sprang på gångarn op, / Och svann i flygande galopp / Från Emmas åsyn bort. Runeberg (SVS) 2: 28 (1824). Allt detta synes mig så smått och dunkelt / Som fjerran berg som swinna hän i skyn. Hagberg Shaksp. 1: 73 (1847). Han .. satte sig vid loftsgluggen, där fogeln förr suttit. Då såg han, hur en trollskepnad svann hän öfver taket. Bååth EgilS 153 (1883). Och solen skred sin lugna bana / och svann. Jensen Puschkin 84 (1889). När helst du ser din lycka svinna skall du hos mig din lycka finna, sa plikten. Bergman ClownJ 132 (1930). Den fjärde väkten hade .. svunnit. Malmqvist BerTräskmark. 1: 189 (1976). — jfr BORT-, HÄN-SVINNA.
2) (småningom l. gradvis) avtaga l. minska; ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv.: svinn; numera företrädesvis i b. (Sv.) Swinna .. (fr.) disparoitre; decroitre. Möller (1745). Den vanliga åtgången af skiljemynt (är) större än folk i allmänhet tänker på, de skadas och kastas bort. Förmodligen uppgår denna svinning till en procent om året. SDS 4 ⁄ 3 1919, s. 5. Svinner vattnet (i Gotlands träsk, dvs. sjöar) på sommaren, döpas de om till myrar. Ekholm SvL 12 (1926). — särsk.
a) om hälsa l. krafter o. d. Tigerschiöld Dikt. 1: 26 (1886, 1888; om hälsa). Mina krafter svinna. NordT 1895, s. 228.
b) (i sht i fackspr.) om lera l. metall l. massa o. d.: avta l. minska i omfång l. volym l. vikt o. d. vid torkning l. avkylning l. beredning o. d., krympa (se d. o. 1). Svinna säges om en lera, då den, under torkning och uti bränning, krymper eller blifver en mån mindre. Detta ord brukas allmänt af arbetare vid fabriquer, där hvarjehanda käril göras af leror. Rinman (1789). Messingen krymper (svinner) mycket under det att den stelnar och afkyles. Almroth Karmarsch 117 (1838). Både massan och glasyren krympa, ”svinna”, som det heter, af bränningen. SvSlöjdFT 1916, s. 38. Föremål som tillverkas av mjuk lera undergå vid torkningen en volymförändring, de svinner, som den tekniska termen lyder. Kulturen 1951, s. 50.
3) (numera bl. i vitter stil) (småningom l. gradvis) upphöra att finnas till, bli till intet; (småningom osv.) upphöra; (småningom osv.) utplånas; förgå; försvinna (se d. o. 3); särsk. i uttr. svinna hän; förr äv. ss. dep.; äv. (o. numera i sht) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk.: förgången. Så swinner hennes Liufheet hän. Lucidor (SVS) 428 (1674). Polhem Brev 216 (c. 1710; ss. dep.). Låt brinna nöjets låga, / Så swinner kroppsens plåga. Fabricius Amar. 32 (c. 1740). Han hade gått bort i vrede — deras unga kärleks lycka var för alltid svunnen — hon visste det — hon kände det. Idun 1890, s. 6. Det är som jag blef ung på nytt / Och ålderns rynkor svunne. Ödman LitetTill 187 (1904, 1910). Allt svinner — blott ej hoppet. Söderberg Rytm. 73 (1907). Ett gammalt förfallet palats, som bär spår av svunnen prakt och härlighet. Johnsson UtGuide 102 (1938). — jfr HÄN-SVINNA. — särsk.
a) om tid o. d. (äv. om ngns liv o. d.): förlida, gå till ända, försvinna; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Ditt Lif, en Andedrägt, kan som en Blädra swinna. Frese Sedel. 40 (1726). Aftonens glans, / Timmarne svunno / Hän i en luftig dans. Nyblom Dikt. 121 (1860). De gamla studentskämten med polisen under majdagarna tillhöra en svunnen tid. VL 4 ⁄ 5 1908, s. 5. Allt som 1700-talets vanvård och den sista stora branden skonat av möbler eller fast inredning från slottets svunna glanstid, blev opåtalt bortfört. ActaOel. 2: 33 (1924). Natten svann hän. Den följande morgonen stod de tidigt upp. Malmqvist BerTräskmark. 1: 300 (1976). Dagar kom och svann. Johansson GogAns. 150 (1989).
c) gå bort, dö; borttvina; äv. i uttr. svinna sin kos. När Æol huin- ok hwäser hwart åth drager hann? / Hwar blijr han ändlig af? när Ört och Blomstren swinna. Lucidor (SVS) 378 (1674). Nordenflycht QT 1745, s. 15 (: kos). Av evighet var du, o Gud och förbliva du skall, / men människor komma och svinna, som jagade skyar. Fredenholm Dikt. 16 (1918). Vi se med vemod vårens otaliga sippor svinna efter en kort blomstring. Key Allsegr. 1: 84 (1918). — jfr HÄDAN-SVUNNEN.
d) (†) borttyna, förtvina. Palmchron SundhSp. 88 (1642; om kropp). Månne icke den starka afmagringen och swindningen uti extremiteterna på gammalt folk kan wara en följd af atrophia medullæ spinalis (dvs. förtvining av ryggmärgen)? Florman Anat. 2: 332 (1830).
e) i p. pr. i adjektivisk anv.: som har kort varaktighet; bortflyende; bortdöende; äv. ss. adv.; jfr FÖRSVINNA 4. Hemberg ObanStig. 12 (1896; om dagsljuset). Den sista sömnkänslan vibrerade doft i hans lemmar som en i ett ljuft morendo svinnande violoncellton. Öberg Makt. 1: 80 (1906). Den svinnande sommardagern på en insjö därhemma. Nyblom Österut 19 (1908). Jag .. var lycklig några svinnande ögonblick, ty jag glömde mig själv och att världen fanns till. Wilhelm BrJeanne 26 (1916). Åren flöto bort i en svinnande hast, vännerna från jakten, spelbordet och bägaren åldrades och blevo vithåriga. Schiller DrMargNyck. 88 (1930). Hon kände, låt vara för ett svinnande kort ögonblick, något fientligt mot Gud själv. Olzon Buck FjärrL 88 (1937). En svinnande skönhet av valkyrietyp. Aurell BilderB 88 (1950).
4) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) förlora (ngt), bli av med (ngt). Den ene vann vad den andre svann. Nilsson BombiNick 68 (1946).
1) (i vitter stil) till 1, = svinna 1; äv. bildl. Ekeblad Bref 1: 216 (1653). Rijkedom swinner bort, ja och Guld, men trollet (dvs. den slösaktiga hustrun) är quara. CupVen. C 6 a (1669). Så svann han bort med hast. Lidforss Dante I. 1: 64 (1902). En tambur som låg mörklagd och tycktes svinna bort i oändligheter. Olsson Mittåt 12 (1963).
2) (i vitter stil) till 3, = svinna 3, särsk. motsv. 3 a, c. Lucidor (SVS) 359 (1673; om tiden). Är födas — blott att gå till döden, / Är finnas till — att svinna bort? Qvanten Dikt. 318 (1880). —
SVINNA IN10 4. (i vitter stil)
1) till 1: försvinna in (ngnstädes). Än svinner han in i en fönstersmyg / I salen med pressadt gyllentyg. Snoilsky 4: 45 (1887). Så gav han sig av på en skogsstig, som svann in mellan träden. Martinson Nässl. 123 (1935).
2) till 2: krympa l. reduceras (till ngt). År igenom hafva .. (Köpenhamnsradikalerna), stödda på arbetarmassorna, fört det stora ordet, nu hafva de svunnit in till ett litet maktlöst parti. SDS 8 ⁄ 1 1904, s. 1. Helgeåns gamla strömfåra har svunnit in till en bäck. Böök ResSv. 44 (1924).
SVINNA NED10 4 l. NER4. (i vitter stil) till 1: försvinna ned (ngnstädes). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 468 (1864). Halsen svann ned i en vid krage. Olsson 3Hap. 36 (1967). —
1) till 1: försvinna; äv.: förlora sig (i ngt), gå upp (i ngt); äv. bildl. Sahlstedt (1773). Medan där ute alarnes svarta massor / svinna undan i allt det svarta / susande mörkret, / följer mig .. / ett par stora, / tysta kvinnoögon. Ekelund Syn. 23 (1901). Presidentposten (i Kina) hade efter Yuan Shi-kai’s död (1916) icke mera någon ledande betydelse, och hela Pekingregeringens auktoritet svann mer och mer undan. Essén Eur. 117 (1926).
2) [utvecklat ur 1] (†) dra sig undan (ngt). Se’n den jag älskade först svann undan mitt hopp och min kärlek, / .. Vore .. kan hända min styrka förgäves. Adlerbeth Æn. 80 (1804).
3) (i vitter stil) till 3: upphöra (att existera); bli till intet. Allting svann som / undan i rök: / ett ansikte upp ur / töcknet dök. Ekelund Syn. 104 (1901).
Spalt S 15197 band 32, 1999