| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) pedag. till I 2 e: säga före, föresäga. KrigVAH 1842, s. 265. Uttalsundervisningen, drifven blott genom försägning och genom rättande af förekommande felaktigheter, blir ett rent Sisyfosarbete. Vasenius UttUnd. 4 (1893).
2) (†) till I 2; i p. pf.: förut nämnd, ovannämnd. Som forsagt ær. GR 2: 36 (1525). Så länge dee ännu äre hemma och intet bortreste till försagde möthe. RP 6: 176 (1636).
3) (†) till I 3: föreskriva, bestämma. Betala eptther som rådh och borgemestare .. forseiienndes warder. GR 1: 83 (1523). Därs. 8: 222 (1533). särsk. med avs. på tid(sfrist): utsätta, bestämma. GR 11: 28 (1536). Hans wederparther motthee komme her till stedis på förssag(d)en tidh. TbLödöse 218 (1590). RP 2: 76 (1631). —
-SÄGA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2, -ning. (-sag- TbLödöse 161 (1589)) [fsv. forsighia; i bet. 1—5, liksom d. forsige, efter mnt. vorsagen, vorseggen o. t. versagen; i bet. 6 torde ordet vara inhemskt, jfr dock t. sich versprechen]
1) (†) till II B, i uttr. försäga ngn med (ngt), giva ngn löfte om (ngt), lova ngn (ngt). Wele wij .. forsegia them her i riikit mett en Redelig vnderholning. GR 9: 80 (1534).
2) (†) till II 1 a ι: förvägra (ngn ngt). De kommo at försäja mig (dvs. vägra mig inträde i) Staden. Loenbom Anecd. I. 6: 112 (c. 1680). (Jag har) meent att Ilmola Pastorat, till hvilket jag mig anmält, intet skulle försäjas mig. UrFinlH 242 (1723).
4) (†) till II 1 a μ: (†) lämna (ngn) i sticket, svika; äv. intr. i uttr. försäga för (ngt), neka till (ngt), icke vilja kännas vid (ngt). Wtti lijkia måthe nekerr och förssagier Söffrin Suarth och Påffuell Byrssonn för de ordh, som Mattz haff(uer) sett j sitt breff. TbLödöse 161 (1589). Hon (dvs. lyckan) försägher ingen, och tagher intet ifrån någhot annat än thet som skadelighit är til at ågha. Palmcron SundhSp. 173 (1642).
5) (†) till II 1 a μ, om skjutvapen: klicka. (Pistolen) försade, allenast at Fängkrutet brann aff. Rålamb Resa 58 (1658, 1679).
6) till II 1 c β, refl.: göra sig skyldig till en felsägning; råka att yttra (ngt) som man icke ämnat säga, låta (ngt ord) mot sin vilja undslippa sig. Lind (1738). Ja’ råkade försäja mej. Cederschiöld Skriftspr. 216 (1897). Hon hade kanske inte behövt försäga sig, men .. om det inte hände någon liten olycka, när man lagade drömpannkaka, så var det inte något roligt. Lagerlöf Liljecr. 101 (1911). —
(II A) -SÄGA, v.3 (-säija) [nybildning till FÖRSAGD, vars senare led fattats ss. p. pf. av SÄGA] (†) förlora modet. At vppusta kinbackarna, ähr tecken till höghferdh: Och låta them samma nederhängia, hörer them till som försäija will. Hambræus Erasmus A 7 b (1620). —
Spalt F 3332 band 9, 1927