Publicerad 1928   Lämna synpunkter
FÖRTALA förta4la l. fœr-, i Sveal. äv. 320 (förta´la Weste; förtàla Dalin), v.2 -ade; se för övr. TALA. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr FÖRTAL, sbst.3
Etymologi
[fsv. fortala (i bet. 1); jfr d. fortale, ävensom isl. fyrirmæla; till FÖR- II (i bet. 1 till 1 a μ, i bet. 2 a till 1 c α, i bet. 2 b till 1 c β, i bet. 2 c till 1 c γ)]
1) tala illa l. förklenande om (ngn l. ngt), yttra sig ofördelaktigt l. nedsättande om (ngn l. ngt), nedsätta (ngn l. ngt); numera nästan bl. med personobj., i inskränktare anv.: (i sht sanningslöst) i ngns frånvaro illvilligt yttra ofördelaktiga, (för personens intelligens, heder l. förmåga o. d.) nedsättande saker om (ngn), bakdanta. (Spejarna) förtalade landet (Kanaan) som the skodhat hadhe för Jsraels barnom. 4Mos. 13: 33 (Bib. 1541). Somblighe kunne intet annat, än the alla ting förtala skola, och alla man döma. PPGothus Und. C 4 a (1590). Jag ämnar inte sitta och tiga längre, när folk förtalar mina vänner. Fröding ESkr. 2: 146 (1893). — särsk.
a) (†) med följande att-sats. GR 1: 127 (1523). Bliffue vij .. beskrijade och förtalade i fremande landt och städer, att vij ecke hålle ord eller äre. Därs. 5: 234 (1528). Phrygius Föret. 37 (1620).
b) (†) smäda, häda. Belangande förtalandeet emott Gudh. VRP 1625, s. 143.
2) refl.
a) (tillf.) tala för mycket. Olle, som eljest icke kunde beskyllas för att förtala sig, var nu verkligen språksam på ett sätt, som väckte min förvåning. Schröder MinnSkog. 87 (1888).
b) (vard., numera mindre br.) (råka) försäga sig; prata bredvid munnen. OPetri 2Post. 164 a (1530). Man pläghar säya, Then som tijgher, han förtalar sigh icke. LPetri ChrPina V 7 a (1572); jfr Grubb 124 (1665). Stackaren .. förtalte sig i sitt svar så ofta, at han til slut måste bekiänna hela sammanhanget. Säfström Banquer. Aa 3 b (1753). Jag säger hon har särk; .. / Jag har förtalat mig; chemise hon endast har. OStrand i ÖfnSälskVitterlek 3: 105 (1763). Lagerlöf Mårb. 277 (1922).
c) (†) bringa sig i olycka gm sitt tal. PErici Musæus 2: 327 b (1582).
Avledn. (till 1): FÖRTALARE, m.||ig. [fsv. fortalare] (numera bl. tillf.) person som gärna förtalar andra. Helsingius M 1 a (1587). Hes. 22: 9 (Bib. 1917). (†) E(ders) F(urstliga) N(ådes) förtalare eller onde tilläggjare. Lundström LPGothus 1—2: Bil. 4 (i handl. fr. 1595). —
FÖRTALERSKA, f. (numera bl. tillf.) kvinnlig förtalare. Theras hustrur .. skola .. ärligha wara, icke förtalerskor. 1Tim. 3: 11 (Bib. 1541; NT 1526: lastgirugha). JournLTh. 1810, s. 694. —
FÖRTALSAM, adj. (†) benägen för förtal. Iagh marker att dhe stackarss förtalsamme Småländingar .. ha något att skualdra på en braf karl. KKD 7: 66 (1704). SvTyHlex. (1851, 1872). —
FÖRTALSAMHET, r. l. f. (†) sbst. till FÖRTALSAM. SvTyHlex. (1851, 1872).
Ssg: förtalsamhets-anda. (†) Morgan Imog. 4: 38 (1818).

 

Spalt F 3384 band 9, 1928

Webbansvarig