| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GISTNA jis3tna2, äv. (numera bl. vard.) GISSNA jis3na2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr VÅR-GISTNA, sbst.
1) gm torka bliva gisten l. otät. Emboret gisnar widh brunnen. Pred. 12: 6 (Bib. 1541). I varmaste sommaren, tå båtarna ej brukas, måste .. (fiskaren) offta begiuta them med vatn, at the ej må gissna och taga läck. Broocman Hush. 1: 64 (1736). (Man) begagnar i möjligaste måtto torrt trä, så att golfven ej må gistna. Rothstein Byggn. 524 (1859). Ekman SkogstHb. 112 (1908). — särsk. (vard., skämts.) bildl., om person: ”torka”, ”förtorka”. Utan schaber jag förvissnar / Och jag gistnar / Som ett rankigt trädstop. Blanche En tr. upp 8 (1843). Nä, men skål, här sitter vi ju å gistnar. Janson Gast. 96 (1902).
2) (†) skilja sig (från varandra), avlägsna sig. Denne (snäcka) .. består af 4 större valvulis erectis, hvilka up åt alt mer och mer gissna ifrån hvarandra. Linné Vg. 198 (1747).
3) [utvecklat ur 1] (†) tr. o. intr.: torka. När näfvarna gissna, det är, när näfvarna blifva så torra och hala, at alt det man tager uti, likasom halkar ur handen, då kommer rägn. VetAH 1745, s. 108. Häraf finner man huru nödigt det är, at litet röka Rågen, och låta honom gissna innan han sås. Därs. 1779, s. 18. Nilsson Fauna 4: 614 (1855). — jfr VÅR-GISTNA, sbst., VÅR-GISTNING.
Spalt G 438 band 10, 1928