| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLIMRA glim3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (numera knappast br., Franzén Skald. 2: 231 (1828), Kindblad (1871)).
1) (numera i sht i vitter stil, föga br.) = GLIMMA 1. Linc. Qqq 4 b (1640). Ett Stycke förrutnat Trää som man seer i mörkret, jämwäl Johannes Matken och andre flere deszlijkes ting som skijna eller glimra. RelCur. 72 (1682). (Vättarnas) nattljus glimrade som ett svagt månsken mellan tiljorna. Heidenstam Svensk. 1: 152 (1908).
2) (numera i sht i vitter stil, föga br.) = GLIMMA 2. KKD 5: 177 (1710). Der låg på bergets sluttning bland oliver / En stad och glimrade i aftonsoln. Böttiger 1: 249 (1837, 1856). Daggen glimrar i gräset. PT 1905, nr 151, s. 3. Blomberg Uvd. 41 (1917).
3) [efter d. glimrende] (nästan bl. i av danskan påvärkat spr.) i p. pr. i bildl. anv.: glänsande, lysande, briljant; praktfull; utmärkt, förträfflig; jfr GLIMMA 3 (särsk. 3 b). Hammarsköld SvVitt. 2: 60 (1819). (Böttiger) är .. vorden ett slags ”poëta laureatus”, bestämd till en glimrande framtid. Sturzen-Becker SvSkönl. 193 (1845). Denna sällsynt vackra hingst .. presenterar sig i en glimrande kondition. SD(L) 1895, nr 110, s. 5. Det var en glimrande solnedgång och vackrare än någonsin. TurÅ 1907, s. 249.
Spalt G 565 band 10, 1929