Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLIMTA glim3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr GLIMT.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. glimte; till GLIMMA]
plötsligt avgiva ett hastigt försvinnande sken; plötsligt framlysa o. åter försvinna; lysa l. framträda glimtvis l. i korta blänk; blänka till; äv. opers.; äv. bildl. Norrskenslika minnen / Glimtade ur skyn. Atterbom SDikt. 1: 168 (1808, 1837). Det kunde glimta en öfvergifven skalkaktighet i hennes barnaögon. Benedictsson FruM 399 (1887). När stjärnorna ser dit ner (dvs. på polarisen), .. då glimtar det i isen. Hallström Brilj. 154 (1896). Det glimtade ljussken innanför luckan. Lagerlöf Troll 2: 21 (1921).
Särsk. förb.: GLIMTA FRAM10 4. glimtvis framlysa l. komma till synes; ofta bildl. Wirsén Dikt. 70 (1876). Thackerays manligt förtegna känsla glimtar fram i hans sympatiska teckning af barn och ömt hängifna qvinnor. NF 16: 119 (1891). (Stagnelius) såg .. Böda fyr på Ölands norra udde glimta fram. Böök ResSv. 94 (1924). jfr FRAMGLIMTA. —
GLIMTA TILL10 4. blinka till, lysa till, blänka till, blixtra till; äv. opers.; ofta bildl. De grå ögonen glimtade till af glädje. Benedictsson Ber. 108 (1887). Det glimtade till i hennes blick af en solstråle. Kuylenstierna Ber. 141 (1898). Den vita spetsen af en räfsvans glimtade till i en buske. Forsslund Djur 8 (1900).

 

Spalt G 567 band 10, 1929

Webbansvarig