| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GNY gny4, n. (Carl IX Rimchr. 42 (c. 1600) osv.) l. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) r. l. m. (Jes. 13: 4, Jer. 8: 16 (Bib. 1541), Schultze Ordb. 1557 (c. 1755; angivet ss. m.), Högberg JesuBr. 2: 204 (1915)); best. -et l. -t, ss. r. l. m. -n; pl. (tillf., i vitter stil) -n (Karlfeldt FridVis. 42 (1898)) ((†) -er Visb. 1: 359 (1658)).
1) ihållande, starkt (o. sammansatt) ljud.
a) (i vitter stil, numera ngt ålderdomligt) buller, larm, sorl, stoj, oväsen; äv., numera dock bl. i fråga om vapen: brak, dån, slammer; ngn gg i pl.: larmande rop; förr äv. om vissa djurs (i sht hästars) läten; äv. bildl.; jfr GNY, v. 1 a. Ett gny av missnöje. SvFolkv. 1: 304. En gnyy aff .. wagnar. 2Kon. 7: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: dån). Man hörer .. gnyyn aff theras hestar. Jer. 8: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: frustandet). Här (dvs. i dryckeslaget) är buller, och här är gny, här sorlas. Stiernhielm Herc. 230 (1658, 1668). Detta biföll Almogen med mycket gny. Dalin Hist. 1: 645 (1747). En stor träta, et hiskligt gny på gården! Ekelund Fielding 257 (1765). Du, Herre! vinkar blott, så tystnar härars gny. Ps. 1819, 382: 3. Gny af en oräknelig och oordentlig folkskara. Kolmodin TacAnn. 1: 114 (1833). Hör tjurens dofva gny! Sätherberg Blom. 1: 48 (1841). Hör du trummornas gny! Dens. Dikt. 1: 25 (1862). Vapnens gny skall tystna och hårda tider förmildras. Rydberg RomD 11 (1877). Vid brandens gny och brak / Jag in i brasan mig begaf (för att rädda). Snoilsky 2: 92 (1881). Våra egna förstå ej vår brinnande håg (att vistas på de stormdigra bärgen), / och de klaffare höja sina gnyn. Karlfeldt FridVis. 42 (1898). Sedan den vetenskapliga polemikens gny tystnat, hemföll den (dvs. F. Rühs åsikt att den nordiska gudaläran är av sen upprinnelse) åt glömskan. NordT 1926, s. 221; jfr 2 a. — jfr BIFALLS-, HÄR-, JUBEL-, STRIDS-, VAPEN-GNY m. fl.
b) (i vitter stil) vinande, tjut, brus(ande); numera i sht om storm l. vind; jfr GNY, v. 1 c. Balck Es. 138 (1603). Gnyet af hafvet. Lind (1749). Hösten är kommen. Hör stormarnes gny! CFDahlgren 3: 245 (1826). Sällsamt gny gåfvo spjuten. Atterbom Siare 1: 21 (1841). Upp genom sunden / bryter sig brisen med glasigt gny. Karlfeldt FlBell. 60 (1918). (Jag) hörde .. genom stormen gnyet från en fors. HågkLivsintr. 3: 164 (1923).
c) (i vitter stil, knappast br.) gnissel, knarrande, knarkande, knirkande; jfr GNY, v. 1 d. Årors gny. Creutz Vitt. 11 (1761). En dödlig kallsvett genomlopp, / Vid dörrens gny, des späda kropp. Kellgren 3: 111 (c. 1790). Flöjelns gny. Vinterg. 1894, s. 97.
2) i överförd anv.
a) (i sht i vitter stil) starka meningsyttringar emot (l. för) ngt, uppståndelse, rabalder, bråk, ”alarm”; särsk. (numera knappast br.) i uttr. göra gny, göra buller, vålla uppståndelse, göra l. ställa till ”väsen”. IllMilRevy 1898, s. 141 (1793). Æsopi Fabler gjorde gny; / Men kunde ej hvar man behaga. GFGyllenborg Vitt. 2: 84 (1795). Men bland allmänheten gjordes mycket gny af saken. Malmström Hist. 6: 238 (1877). En person .. som egentligen endast stördes af det gny, hans politiska skrifter framkallade. Wirsén i 3SAH 11: 215 (1896). (Snellman) visste .. vilket gnissel och gny den (dvs. hans plan) skulle väcka (osv.). Lagerlöf Top. 232 (1920).
b) (i högre stil) närmande sig bet.: oro, oroligt liv. Palmfelt Molière 13 (1738). Hvila nu hvad aldrig hvilar, / Sinnes qval och dagens gny. Dalin Vitt. 3: 146 (c. 1740). Verldens gny och buller! Liljestråle Kempis 106 (1798). Hjerta, som lider af dagens gny. Geijer I. 3: 306 (1834).
3) (i vissa trakter, vard.) klagande l. jämrande läte, gnällande, kvidande, pipande; i fråga om person vanl. i överförd anv.: klagan, knot; jfr GNY, v. 2. Menemandz rop och gny om thet dyra salt köp. GR 3: 336 (1526). (Av förbudet mot lysning till ett visst äktenskap) är kommit .. Gnyy och roop i församblingen. VDAkt. 1688, nr 462. Sorgens gny. Carlén Ensl. 3: 99 (1846). En persons gny (= klynkande). Cavallin (1875). Man hör det missbelåtna gnyet .. öfver att få ett stall i grannskapet. TT 1901, Ark. s. 33. Rosenius SvFågl. 1: 56 (1914).
4) (numera knappast br.) svagt ljud, ”knäpp”, ”kny”, ”knyst”; jfr GNY, v. 3, ävensom GNYST, sbst.1 1. Han .. språng af och an rädd för minsta gny. Celsius G1 1: 161 (1746). Ett gny ännu af ilska — och jag ropar / Er fader hem. Atterbom LÖ 1: 56 (1824). Här utaf lifvets tusende ljud och röster / knappt du förnimmer ett enda fjerran gny. Sturzen-Becker 5: 186 (1862). Tyst, Hortense! Hvarken knäpp eller gny! Nervander Bild. 174 (1880, 1887).
Spalt G 672 band 10, 1929