| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GNÄGGA gnäg3a2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Dalin Arg. 1: 150 (1733, 1754)), -ANDE, -NING; -ARE (tillf., Juslenius 106 (1745), Brate Edda 84 (1913)); jfr GNÄGG.
1) eg. i fråga om hästens egendomliga, gm en serie luftutstötningar bildade läte; jfr VRENSKAS; äv. (tillf., i vitter stil) med innehållsobj. Gnägga mot l. åt ngn. Hästarna gnäggade ystert. Ett gällt gnäggande. Syr. 33: 6 (Bib. 1541). Dalin Hist. 1: 188 (1747). Hästen Sleipner gnäggar ett bifall, så att hela huset darrar. Wallmark Resa 60 (1819). Ser .. (hästen) andra hästar, så gnäggar han mot dem. Billing Hipp. 173 (1836). Gnägga som en häst åt en hafrenek. Granlund Ordspr. (c. 1880). Hästarna (sågo) svultna ut och gnäggade otåligt efter bete. Hedin GmAs. 2: 268 (1898).
2) i överförd anv.
a) i fråga om andra djurs (t. ex. småspovens, enkelbeckasinens l. ”horsgökens”, ngn gg getens m. m.) läten, vilka mer l. mindre likna hästens gnäggande. Spegel GW 230 (1685; om åsna). En .. horsgök gnäggade i luften. Dybeck Runa 1842—43, 3: 14. Getterna gnäggade högt. Lagerlöf Theokr. 32 (1884). Jag hörde .. småspofvens gnäggande. Kolthoff DjurLif 198 (1899).
b) (i sht i vitter stil) om person: skratta (l. tala) gällt o. oharmoniskt (på ett sätt som erinrar om en hästs gnäggande); äv. ss. anföringsverb l. med obj. betecknande skratt. Fernander Theatr. 25 (1695). (Han) gnäggade ett torrt skratt. Hallström VilsnFågl. 36 (1894). ”Hähähä!” gnäggade gamlingen. Högberg Utböl. 1: 145 (1912).
Spalt G 675 band 10, 1929