Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRAVITATION grav1itatʃω4n l. -aʃ-, äv. gravit1– (-tschón Dalin), r. (f. Dalin (1852), Lundell); best. -en, ä. o. vard. (utom i södra Sv.) äv. = (Triewald Förel. 1: 120 (1728, 1735: Attractions gravitation) osv.).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. gravitation; av nylat. gravitatio (-ōnis), till nylat. gravitare (se GRAVITERA)]
fys. o. astr. det förhållandet att varje masspartikel i universum drager till sig varje annan masspartikel (med en kraft som uttryckes gm den s. k. gravitationslagen), attraktion (se d. o. 1 a), dragningskraft; äv. i uttr. den allmänna gravitationen; speciellt om det förhållandet att kroppar som befinna sig i närheten av jorden l. å dess yta dragas mot dess centrum; tyngdkraft. De Rogier Euler 1: 209 (1786). Moll Fys. 1: 3 (1897). — särsk. bildl.: (ofrivillig) strävan (mot ngt). Naturen (gav) ej mer än en enda och samma kraft: den stora, allmänna gravitationen til lycksalighet. Kellgren 3: 221 (1793). Kjellén Storm. 1: 76 (1905).
Ssgr (i allm. fys. o. astr.): GRAVITATIONS-LAG(EN), r. (l. m.) benämning på den av I. Newton c. 1670 funna lagen för kroppars gravitation, enligt vilken masspartiklar dragas till varandra med en kraft som är direkt proportionell mot deras massa o. omvändt mot kvadraten på avståndet emellan dem; jfr TYNGDLAG. Melanderhjelm Astr. 1: 151 (1795). Jäderin o. Charlier 72 (1888). —
-LEDNING. tekn. vattenledning från högre belägen vattentäkt, självtrycksledning. TT 1891, s. 204.

 

Spalt G 872 band 10, 1929

Webbansvarig