| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRAVITERA grav1ite4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (numera föga br., Nordforss (1805), Schulthess (1885)); jfr GRAVITATION.
1) (enst., †) framkalla högre specifik vikt. (Den råa vinstenen) hvilken i det unga (vinet) graviterar. VetAH 1766, s. 252.
2) (numera föga br.) fys. o. astr. om kropp l. massa (partikel): vara underkastad gravitationslagen, dragas l. sträva att förflytta sig i riktning mot en annan kropp osv.; i förb. med prep. (e)mot (förr äv. till): vara underkastad tyngdlagen, äga tyngd. Himelske kroppar, som gravitera til Solen. Melanderhjelm Astr. 2: 23 (1795). Bäcklund KroppElast. 225 (1909).
3) bildl., i förb. med prep. mot, förr äv. till, tendera i riktning mot, hava tendens att närma sig till (ngt l. ngn). Bremer NVerld. 1: 188 (1853). Vårt svenska ord (ande) graviterar mot bibellatinets spiritus (sanctus), det danska (aand) snarast mot franskans esprit. Beckman SprLiv 162 (1918).
Spalt G 872 band 10, 1929