Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GROPIG grω3pig2, adj. -are; förr äv. GROPOT, adj.
Ordformer
(groop- 1639. -ig(h) 1640 osv. -ot 1639c. 1755)
Etymologi
[till GROP 3]
försedd med grop l. gropar; ojämn. En gropig kind. Schroderus Comenius 760 (1639). Golfvet .. ojämt och gropigt, som jämnas och omlägges. VDAkt. 1730, Syneprot. F III 7. Gropig (foveolatus) kallas en växtdel, som har små fördjupningar tätt intill hvarandra. Lundström Warming 270 (1882). (Vägen var) backig och krokig, stenig och gropig. Lagerlöf Holg. 2: 288 (1907). jfr NÄT-, STOR-GROPIG m. fl. — särsk.
a) om hav l. sjö som är upprört (upprörd) av storm. Två dygn har den nordliga stormen varat och Ålands haf är gropigt. Engström 1Bok 54 (1905). Under ett par, tre timmar var det rätt gropigt på sjön. Essén KessGen. 51 (1915).
b) i fråga om luft som är så beskaffad att vissa områden ha mindre grad av täthet än de omgivande (”luftgropar”). Visserligen blir färden över Stockholm litet gropig. Fogelquist ResRot 74 (1926).
Avledn.: GROPIGHET, r. l. f. stundom konkret. Nordforss (1805). Gropigheter i (ägg-)skalet. Rosenius SvFågl. 1: 163 (1916).

 

Spalt G 965 band 10, 1929

Webbansvarig