Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRÖPPIG gröp3ig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-ig Hiärne 2Anl. 227 (1706: genomgröppige, pl.), Östergren. -ug Wettersten)
Etymologi
[avledn. till GRÖPPA; jfr GROPPUG, GRUPPIG o. GRÖPLIG]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) full av gropar l. håligheter, gropig. (Kyrkogårdens) utseende var vid 1737 mägta gröppugt och oiämnt. Wettersten Forssa 95 (c. 1750). Gröppig väg. Dalin (1852). Östergren (1926; angivet ss. ”landsdelsord”). — jfr GENOM-GRÖPPIG.

 

Spalt G 1228 band 10, 1929

Webbansvarig